Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - II. Folkungatiden - 2. Albrekt och Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 FOLKUNGATIDEN.
med Kind och Ydre h:d, en obetydlighet af det hela, som han innehade.
Med alla dessa besittningar hade konungen icke något att beställa, utan
Bo till- och afsatte höfvitsmän och fogdar, utdelade frälserätt, uppbar
alla skatter samt anlade borgar. Som innehafvare af Finland förkla¬
rade han t. o. m. hansestaden Danzig krig, och Lybeck manade Danzig
till eftergift. Bredvid denne landets mäktigaste man blef Albrekts
konungsliga myndighet obetydlig. Bo Jonsson afled 1386 samt begraf-
des högtidligt i midten af Vadstena klosterkyrka (fig. 137). Bland de
tio, hvilka han i sitt testamente bestämt att förvalta hans kvarlå-
tenskap, var Nils Hermansson, biskop i Linköping från år 1373.
I öfrigt märkas bland Albrekts anhängare: Bengt Fillipsson VIf
riddare och häradshöfding bl. a. i Kind, där han synes haft sin bostad,
en af k. Eriks anhängare redan 1356, Karl Ulfsson af Ulfåsa, son af
heliga Birgitta, lagman i Närke, Erik Karlsson Örnfot, senare höfvits-
man i Östergötland med namn af »landsherre» (år 1373), Gerdt Snaken-
borg, som bodde i Hästholmen och hade västra delen af landskapet i
pant, m. fl.
Albrekts regeringstid var en orolig tid för vårt land. Äfven Öster¬
götland fick, som vi sett, häraf sin anpart. Våld, orättrådighet och
missbruk gjorde sig ofta gällande. Ett par exempel lämnas här.
Bo Jonsson var 1369—1386 lagman i Östergötland, 1375—1386
Sveriges drots samt 1381—1386 häradshöfding i Tjust, då tillhörande
Östergötlands lagsaga. Då häradsrättens dom hade fallit, gick klagorätten
till lagmannen och därefter vidare till drotsen. Då nu alla instanserna
ägde samma innehafvare — äfven om de underordnade platserna sköttes
af ställföreträdare —, är det klart, huru lagskipningen kunde utfalla,
så mycket mer som historien icke gifver Bo Jonsson vittnesbörd om att
alltid hafva varit den rättrådige mannen. Och Bo Jonsson var icke
den ende i det hänseendet att vara sin egen öfverordnade med domsrätt.
Men det var ekonomiskt fördelaktigt att draga inkomsten af flera tjänster,
och de svenska stormännen vid denna tid voro ofta vinningslystna.
Det var emellertid icke nog med vinningslystnad. Våldsgärningar
af gröfsta beskaffenhet förekommo äfven.
År 1371 hade Gottskalk, sin företrädares medtäflare (s. 127), blifvit bi¬
skop i Linköping. Tidigare hade G. varit k. Magnus tillgifven. Men sedan
han nu blifvit biskop, arbetade hertig Albrekt på att vinna honom för sin
son k. Albrekt (fig. 138). I ett bref af 1371 utlofvade hertigen t. o. m.,
att hans son skulle på allt sätt understödja och beskydda biskopen och
stiftet. År 1374 gaf konungen äfven G. en donation till biskopssätet.
Genom sina stränga åtgärder vid återfordrande af en del kyrkogods,
hvilka blifvit kyrkan fråntagna, hade Gottskalk emellertid ådragit sig
adelns ovilja. Vid en resa, han företog inom stiftet år 1374, blef han
af denna anledning eller möjligen af någon annan den 3 febr. anfallen
och mördad af Matts Gustafsson Sparre. Det var en hemsk gärning,
som ådrog sig mycken uppmärksamhet. Domkapitlet i Linköping ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
