Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - III. Östgötalagen - 6. Ärfdabalken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTGÖTALAGEN. 157
eller inför konungen, om han var i landet, med sina arfvingars vilja,
trolofva sig. Mer än hvad barnet nu fick kom honom icke till godo.
Frilla ärfde aldrig sitt barn. Förutom till kloster och kyrkor fick icke
något bortgifvas utan arfvingarnes tillstånd.
Om moder och barn dogo vid förlossningen eller i barnsäng eller
man, hustru och deras barn samtidigt drunknade på sjöresa, skulle, om
barnet dog före modern, modem ärfva barnet och därefter moderns
arfvingar henne. Dog modern före barnet, ärfde barnet och därefter
faderas fränder. Huru det gick med arf efter samtidigt aflidne var
beroende af vittnesmål.
Om bonde dog, och hustrun vid hans död sig ovetande var hafvande
samt utbetalade arfvet till rätt arfvinge, men hon sedermera befinner
sig hafvande, och den som lyftat arfvet ej vill mista detsamma utan
i stället mördar henne, så skulle, om hon blifvit jordad, hennes lik
uppgräfvas och uppskäras. Fanns då barn eller liknelse till barn,
ärfde barnet sin fader, modern sitt barn och hennes arfvingar henne.
Där ärfde alltså död och okristnad.
»Ingen må annan sig till arf dräpa.»
Om bonde gifte boit sin son eller själf ingick nytt gifte, skulle
fadern afstå halfva egendomen till sina söner. Dotter fick nöja sig
med den hemgift, fadern gaf henne.
I flocken XI heter det: »Nu må man ej jord eller annat gods gifva
undan rätt arfvinge, såsom det förr föreskrefs i lagen, och ej sig till
gåfträl gifva, ty det tog Birger jarl bort.» Med gåfträl menades den,
som själf gaf sig i träldom, eller den, som gaf en annan sin egendom,
mot det att emottagaren skulle föda gifvaren till hans död.
Om någon på grund af svaghet eller sjukdom ej kunde hjälpa och
föda sig, då kunde han lämna sin egendom till sina rätta arfvingar,
om han ej hade egna barn. Och om arfvingarne ej ville taga emot
denna fördel och föda honom, kunde han gifva sitt gods åt andra, som
ville föda honom.
Om någon aflade barn med en trälinna, skulle det utlösas ur träl-
domen inom sju år.
Fränder kunde lösa sina fränder ur träldomen, men den, som så
blifvit utlöst, kunde ej utlösa en annan, ej heller den frilla, han lefde
tillsammans med. Om barn i samma gifte voro i träldom, skulle först
den äldste utlösas, sedan de andra med full lösen och ej med ed.
Om någon gaf en träl fri för sin själs skull, skulle han svara för
och upptaga honom i släkten samt bestämma, hvad den frigifne skulle
ärfva.
Priset på en träl, d. v. s. på en människa, var äfven af lagen be-
stämdt. I flock XVII säges det, att träl löses till frihet med tre mark
vadmal eller sex mark penningar eller fyra nyttjanöt (nöt af normal
beskaffenhet). Af dråpabalken befinnes, att om en fri dräpte en träl,
skulle han böta tre mark, d. ä. sex penningar, eller tre mark vadmal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
