Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - III. Östgötalagen - 10. Bygdabalken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 ÖSTGÖTALAGEN.
10.
Bygdabalken.
Byn var indelad i attungar, och lades på hvarje attungstomt »två
gånger en femalnstång», d. v. s. attungstomten var 10 alnar vid by¬
gatan, enligt gammal föreskrift. Då denna tomt efter hand befanns för
liten, öfverläts åt byägame att själfva bestämma, huru många gånger
stången skulle läggas på attungstomten. För mätning af jord eller
tomt användes äfven rep (snöre).
Om bönder ville bygga by och fördela ägorna, skulle råmärke ned¬
sättas och med ed stadfästas af dem, som ville bygga, hvarvid skulle
tillses, att enhvar fick sin rätt. By kunde emellertid finnas, utan att
ligga »i laga läge». Skulle nu någon vilja hafva byn i laga läge,
måste han i densamma äga minst 1/e attung.
Gränsmärken voro af skilda slag. Gränserna bestämdes på olika
sätt. Om, för att anföra ett ex., by och allmänning möttes i vatten,
så skulle man taga »ett nio alnar långt skepp och ställa det med ena
stammen i vassen och den andra utåt djupet, och skulle vidare en man
ställa sig i bakstammen med ryggen utåt samt kasta skaftet till en
båtshake öfver axeln. Där skaftet slog ned, slutade byns ägorätt, och
utanför denna plats vidtog allmänningen.
Om gata skulle göras genom byn, skulle den vara femton alnar
bred, och alla tomter gränsa till gatan. Emellan två byar eller gårdar
skulle vara en nio alnar bred »bolstadsren» eller väg, så att två vagnar
kunde mötas. Gata för kreatur skulle äfven hafva bestämd bredd.
Yar bro bristfällig, skulle bidrag lämnas till dem, som reparerat. Tings-
väg och allmän landsväg skulle vara tio alnar bred o. s. v.
Ägdes ström tillsammans med annan, och man ville bygga kvarn
eller stämma vatten, fick ej annans åker eller äng därvid skadas, ej
heller så byggas, att vatten eller fisk ej kunde komma igenom eller
någon skada åstadkommas.
Torpare funnos, hvilka naturligtvis stodo i beroende till hufvud-
gården. De ägde nyttjanderätt till byns allmänning, ehuru ej i samma
mån som bonden, men han fick taga timmer till husbehof och till gär-
desgårdar, fick begagna betet samt rödja för rofvor och råg samt taga
tre hålmar (skördar). Då torpet blef större och bättre, skattlades det
eller lades till »ha och hamna», råmärktes och frigjordes från hufvud-
gården eller byn.
Landbor voro arrendatorer, hvilka genom öfverenskommelse öfver-
togo en gård och därför erlade städja och årlig afrad. Uppsägning
af arrende skedde före jultid. Städjan, kallad »bolgäf» eller »bolgift»,
borde enligt lagen bestå af ett sex år gammalt nötkreatur och vängåf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
