Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 3. Riksföreståndaretiden till unionens slut - Svante Nilsson och Hemming Gad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 UNIONSTIDEN.
herr doktor Hemming för det bannmålets skull», hvilket herr Svante
då lofvat. Strängnäsbiskopen beder nu ytterligare, att hans folk icke
skulle hafva umgänge med eller följa Gad. »Gud förbjude det sker ,
säger han, »ty då blifva vi besmittade med honom, kyrkan och oss
dess värre till skada och evigt fördärf.» Af brefvet framgår äfven, att
de voro förbjudna att sig »till honom gifva», d. v. s. komma i beröring
med Gad. De världsliga rådsherrarna synas likväl icke fäst sig vid
bannlysningen.
Fejderna med konung Hans och danskarna fortgingo alljämt, men
man synes ä ömse sidor längtat efter åtminstone ett stillestånd, ehuru
de svenska under inga villkor ville gifva sig under det förhatliga
danska oket. Det hade t. o. m. gått så långt, att konungen år 1505
hade låtit som förrädare halshugga borgmästare och råd i Kalmar, i
förargelsen öfver att de svenska rådsherrarna för konungens skull icke
vågade komma till ett beramadt möte därstädes, dit han kommit med
en talrik flotta. Konungen hade därjämte låtit danska och norska
rådsherrar döma sina svenska motståndare förlustiga lif, ära och gods
såsom upprorsstiftare. Genom tyske kejsaren lät han därjämte förklara
hela svenska folket i akt eller fridlöst. Svenskarna vedergällde detta
med härjningar i Skåne, Halland och Blekinge o. s. v. Denna akts-
förklaring hade emellertid i Sverige icke någon annan inverkan, än att
konungen lyckades få de tyska sjöstäderna till en förklaring, att om
icke Sverige kunde förmås till fred, skulle all handel med landet upp¬
höra, till dess Hans erkändes som svensk konung.
I början af år 1507 voro herr Svante och en hel del rådsherrar
samlade i Linköping. Dit ankom nu ett bref, som sades vara från
Lybeck. Såväl herr Svante som Hemming Gad, med hvilken Svante
allt fortfarande stod i liflig skriftväxling, ansågo brefvet vara under-
stucket.
Ett sändebud, magister Erik Svensson, dekan i Linköping och för¬
trogen med Gad, utskickades i mars till Danmark med bref, för att
söka åvägabringa stillestånd. Åtskilliga anklagelser gjordes här mot
danskarne. Svaret blef i hufvudsak, att fred icke skulle blifva, förr
än konungen kommit till sitt rike igen.1
I aug. 1507 voro herr Svante och en del rådsherrar samlade i Vad¬
stena, och härifrån utgick då en uppmaning till öfriga rådsherrar att
med det snaraste med sitt folk komma Kalmar till undsättning, enär
konung Hans ditväntades med stor makt såväl till sjöss som lands.
Krigsoroligheterna voro understundom outhärdliga, särdeles i Kal-
marorten. Pulver (krut), bly och järn m. m. samt proviant fattades
alltemellanåt. Likaledes manskap. Vid ett rådsmöte 1508 besluta¬
des, att biskoparna och ridderskapet skulle utrusta sina män. öfriga
frälsemän i Östergötland m fl. län uppfordrades vid förlust af sin
1 En annan af domkyrkans män, kanikcn Verner Nikolausson, sedermera ärkedjäkne.
;uivändes samma år som sändebud till Polen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
