Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 3. Riksföreståndaretiden till unionens slut - Svante Nilsson och Hemming Gad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 UNIONSTIDEN.
någon underrättelse, och hafva vi ej annan råd än att gå den tillhanda,
som största makten har. För allmogen hade de samlade herrarna upp¬
läst ett lugnande burspråk. Sedan detta var hållet, gick allmogen till¬
sammans på torget och sade den ene till den andre: Nu veta vi, hvad
vi skola rätta oss efter. Förr voro vi galna som vilddjur. Nu vilja
vi stå manliga, när vi veta oss hafva höfvitsmän hos oss, och vi vilja
lefva och dö för riket »till den yttersta man i Östergötland». Slutligen
talas i brefvet om, att detta deras samtal med allmogen skett utan be¬
fallning, men att det skulle upptagas gunstigt, då det varit till stor
Dytta.
Två dagar senare skrifver Gad ytterligare ett bref till herr Svante.
Denne hade nämligen tillskrifvit Gad, att han oförtöfvadt skulle kom¬
ma upp till Stockholm. Gad säger sig nu ej kunna komma, enär han
vid sin ära och kristliga tro lofvat att stanna i denna landsända och
hjälpa allmogen mot rikets fiender, när helst det behöfdes. De före-
nämnda riddarna och väpnarna hade gifvit lika löften. Vidare omtalar
Gad, att hans svenner, som ligga vid Kalmar, behöfva förstärkning,
och återfordrar slutligen en järnkedja, han där på sin bekostnad låtit
göra till en nu förstörd pråm, men som han skulle kunna använda till
vindbroar och annat.
Slutligen kom år 1509 ett fördrag i Köpenhamn med de svenska
stormännens hjälp till stånd, hvarigenom Hans ånyo skulle antagas
till Sveriges konung eller ock en årlig skatt till honom erläggas. Men
herr Svante, som 1510 lyckats sluta en sextioårig fred med Ryssland,
och därförut förbundit sig med hansestäderna, hvilka hyste missnöje
med danskarna på grund af handelns hämmande på Sverige, ansåg,
liksom de svenska bönderna, denna skattskyldighet förnedrande. Kriget
utbröt sålunda ånyo.
Det är redan nämndt, att de världsliga rådsherrarna icke gjorde af-
seende på den påfliga bannlysningen mot Gad, samt att herr Svante
alltjämt stod i skriftlig förbindelse med honom. År 1510 deltog Gad
äfven ånyo i ett rådsmöte.
Med hansestädernas hjälp härjades nu de danska öarna (1510). Sjö¬
slaget vid Bornholm (1511) mellan svenska och hansestädernas flotta å
ena samt den förenade danska och holländska flottan å andra sidan
slutade med en förlust för holländarna af sextio skepp. Danske prinsen
Kristian fördrefs samma år från Västergötland af herr Svante, som
året förut äfven eröfrat Öland och Borgholm. Detta år (1510) hade
det äfven lyckats Gad att återtaga Kalmar slott.
Lybeckska flottan hade 1510 kommit till Kalmar, och då den afseg-
lade, åtföljd af en del svenska fartyg, medföljde sex svenska herrar,
bl. dem Hemming Gad samt den än svensk- och än danskvänlige Nils
Bosson Grip, hvilken från 1508 öfvergifvit danske konungen, efter att för¬
ut hafva försäkrat sig om att återfå sin forna riksrådsplats i Sverige
och sitt lagmansämbete i Östergötland. Afsikten med deras resa var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
