Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - I. 1500-talet - Slaget vid Stångebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 NYA TIDEN.
anfall. Ännu försvarade sig emellertid främlingarna, och om de hade
blifvit understödda af rytteriet, kan det vara tvifvel underbastadt,
huru striden aflupit. Men liksom Johan Gyllenstjerna med adelsfanan
förblef en overksam åskådare vid Stora Stångebro, så blef ock Jöran
Posse med sina ryttare stilla vid Lilla Stångebro. Just som han skulle
rycka fram, kom en konungens skrifvare och ropade, »att de skulle sko¬
na sina landsmän», hvilket betraktades som en befallning från konun¬
gen. Till följd dftraf stannade herr Jöran och hela regementet vid
bron.
Konungens fotfolk började förlora modet. Man hörde t. o. m. ropas,
»att de voro förrådda af konungen själf och af ryttarna», och snart
spredo de sig i flykt öfver fältet nedåt bron, häftigt förföljda af
Anders Lennartsson och hans ryttare. Yid bron tillropades denne af
Jöran Posse, som var hans gode vän: »broder, skola vi nu så mötas?»
Anders Lennartsson svarade härpå: »här gäller icke broderskap utan
krut och lod!» hvarefter han anföll västgötarna, hvilka genast togo till
flykten mot bron. En del föll i vattnet och omkom. Andra nedhöggos
på stranden. I det nära bron belägna kvarnhuset, hade några af ko¬
nungens folk tagit plats, men när hertigens kanoner började beskjuta
kvarnen, måste de gifva sig ut genom fönstren och liksom de andra
söka sin räddning i flykten, hvarvid de antände byggnaderna och bron,
så att hertigen icke skulle kunna förfölja dem.
Emellertid var slaget vunnet, och hertigen tackade Gud för segern.
Han låg på knä och bad, då den tappre Samuel Nilsson kom till ho¬
nom med hälsning, att konungen sändt Arvid Svan med en trumpetare
till stranden för att underhandla om stillestånd. Karl gaf då genast
befallning, att alla fientligheter skulle upphöra, steg åter till häst och
red ned till stranden för att tala med Arvid öfver ån. Den främsta
af hertigens fordringar var, att Erik Sparre, Gustaf och Sten Banér,
Ture Bjelke och Jöran Knutsson Posse skulle utlämnas. Men under
samtalet kom en bösskula från staden och träffade hertigen för bröstet,
så att märke syntes i harnesket. Hertigen frågade då, om det var
fråga om förräderi, men herr Arvid försäkrade, att så icke var, utan
att skottet tillkommit genom en oförsiktighet. Konungens hofjunkare
kom emellertid kort därefter upp till denne och berättade, att han
nedskjutit konungens förnämste fiende.
— Det hade jag icke velat, svarade konungen, att någon af mitt folk
skulle hafva gjort.
Med denna strid var kriget afgjordt. Konungen hade förlorat 2,000
man, under det hertigens förlust var obetydlig.
De af hertigen bestämda villkoren framfördes till konungen. De
flyktade svenska rådsherrarna, som insågo faran, sökte förmå konungen
att rädda dem. Sigismund, som förstod, hvad som kunde hända, sände
sin frände raarkgrefve Edvard af Baden samt Erik Brahe till hertigen.
Denne var emellertid obeveklig. De nämnde herrarne skulle utan vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
