Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - II. 1600-talet - Bergsbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TIDEN. 367
Vid Finspång götos redan nu kanoner, äfven till utförsel.
De Geer öfvergaf aldrig sina affärer i Holland samt uppehöll sig
endast tidtals i Sverige. Han afled i Amsterdam 1652. Såväl Holland
som Sverige räknar honom till sina stora män. Finspång ärfdes af so¬
nen assessorn i Bergskollegium Louis De Geer samt efter dennes död
1695 af hans son.
Vid reduktionen förklarades Finspång med många underlydande
hemman 1685 vara en kronans omistande bergslag, i enlighet med 1655
ars riksdagsbeslut, och skulle sålunda indragas. På grund af k. bref
af år 1689, erhöll Louis De Geer emellertid Kammarkollegii kontrakt,
hvarigenom han, hans barn och efterkommande i evärdelig tid skulle
äga och besitta bruket med tillhörande mot en årlig afgift af 600 daler
silfvermynt. Denna summa erlägges fortfarande af Finspångs ägare.
I Bergskollegii berättelse af år 1666 omtalas i Risinge socken Am-
långs järngrufva samt några små järnmalmsstreck väster om densamma,
äfvensom 2 masugnar vid Finspång och hammare vid Borgsjö,11 Lotorp
och Finspång.
Ar 1681 lades en tredjedel af Risinge socken under landslag. De
återstående två tredjedelarne bibehöllo sin bergslagsnatur.
Vånga socken och bergslag. Ar 1604 utfärdade hertig Karl ett bref
för Vånga och Hällestads bergslag, hvari han förklarade sig vilja hålla
samma bergslag vid makt och därför ville, att alla de, som bodde på
samma bergslag, »skola härefter hålla grufdelar i grufvan med och där¬
till hjälpa, hvad till grufarbetet behöfves», hvarför han »unnat och efter-
lätit samma bergsmän, som grufdelen vill hålla, att hvar och en hafva
dräng fri från utskrifning». Och som samma bergsmän åt honom upp¬
låtit två masugnar vid Finspång, medgaf han, »det de åter må bygga
honom och kronan hyttor, hvarje hemman i sin bergslag, där dem var
bäst lägligt».
Ar 1624 skrifver konstmästaren N. Jönsson Krok i sin berättelse till
konungen: »Vid Vånga bergslag ligger en stålgrufva, som är 40 famnar
djup, och är det bästa stål, som i Sverige vankar.»
Ar 1627 utfärdade Gustaf II Adolf stadfästelsebref på frihet från
knektutskrifning for Vånga, Hällestads och Godegårds socknar, enär
bergsmännen där »måste dagligen utstå stort arbete och alltid vistas
vid bergsbruken», då det var stor brist på folk, och arbetet vid desamma
hvaremot vid vallonsmidet förekomma två härdar, smälthärden och räckhärden. Smältnin¬
gen tillgår här så, att tvenne gösar — långa tackjärnstycken, som gjutits i sand — fram¬
dragas öfver smälthärden, hvarcfter, då de blifvit täckta med träkol, och blästern begynner,
droppar från gösarne nedfalla på härdbottnen, hvarifrån järnet tid efter annan uppbrytes
och omsmältes, tills en smälta af mjukare järn erhålles. Sedan smältorna sammanslagits
och därefter delats, försiggår vällningcn i räckhärden. Genom denna metod blir oxideringen
fnllständigarc än vid andra härdfärskningsmetoder. Men vallonsmidet fordrar i stället mera
kol och försiggår långsammare, och järnet blir därför i tillverkningen dyrare än annat. Då
vallonsmidet till Sverige infördes, innebar det säkerligen en förbättring, som ej blott afsåg
att erhålla en ädlare järnprodukt utan äfven en mera praktisk och billig metod för järnbe¬
redning. Om formerna för vallonsmidet vid dess första införande här i landet varit desamma
som sedan, känner man icke närmare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
