Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - III. 1700-talet - Olika samhällsklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 NYA TIDEN.
raade. I Östergötland var det egentligen endast Norrköping, som under
1700-talet förtjänade namn af stad, och som hade förmögna borgare.
Då detta säges, bör dock ihågkommas, att Sverige vid denna tid egent¬
ligen hade endast tre samhällen, som — åtminstone med hänsyn till en
senare tids anspråk på städer — kunde kallas med detta namn, nämli¬
gen Stockholm, Göteborg och Norrköping.
Bönderna voro begärliga efter tobak, öl och brännvin. Klagan för¬
nams öfver, att öl och brännvin på sön- och helgdagar försåldes vid
kyrkorna. Tobak röktes i sockenstugan. Härigenom kommo kyrko¬
besökande för sent till kyrkan samt hade där mer lust att sofva än höra
Guds ord. Exempel gåfvos, att uppkastningar till följd af dryckenskap
kunde förekomma i kyrkorna. Böndernas uppfattning af hvad som var
rätt eller orätt var icke alltid den bästa. Det är bl. a. bekant, huru ofta
bönder utsatte sig för böter genom tillgrepp ur enskilda skogar men
framförallt från häradsallmänningar. Det tillgripna försåldes sedermera
merendels i närmaste stad. I sedligt hänseende stod bonden i regel nog
lika högt som andra samhällsklasser. I afseende å kunskaper kunde
icke mycket begäras af en bonde, då, såsom redan nämndt, kunskaperna
hos en del präster voro ringa i förhållande till deras ställning. Ännu
var det fa bönder, som kunde läsa innantill. Skrifförmågan var ännu
mindre. Med folkskolorna var det icke mycket bevändt. Men bondsö¬
ner började alltmer besöka och genomgå städernas skolor, hvarigenom kun¬
skaperna spriddes. I öfrigt klagas öfver böndernas råhet och oregerlig-
het. Bönderna voro fattiga. Fattigdomen gick så långt, att vid konun-
garne Fredriks och Adolf Fredriks begrafningar äfvensom vid andra
högtidliga tillfällen måste regeringen gifva riksdagsbönder hjälp till sorg-
och högtidskläder. Förhållandena under senare delen af århundradet gingo
i alla afseenden till det bättre. T. o. m. funnos då bönder, som kunde kallas
rika. I mångt och mycket fanns i grund och botten en klar och oförvillad
känsla af det sanna och rätta. Och trots de många svårigheter och motig¬
heter, som bönderna såväl här i Östergötland som i landet i öfrigt hade
att utstå, sviktade de liksom under gångna tider aldrig i begäret att
bestå såväl i ekonomiskt hänseende som i att vara ett stånd för sig.
Den obvsutna befolkningen hade bland sig många lättingar, tiggare,
landstrykare o. s. v., öfver hvilka det mycket klagades. Men det folk,
som icke hade eget hem, hade äfven svårt att förskaffa sig så stor ar¬
betsförtjänst, att de kunde lefva däraf. Många tvingades på så vis att
förskaffa sig brödbidan utsocknes särskildt under svåra tider. Inom
socknarna skedde utdelning till de fattiga af säd, vanligen råg, under¬
stundom äfven af ärter samt kött, fläsk, sill och annan fisk o. s. v. Till
högtiderna utdelades äfven bröd, smör och ost. För att i nödar icke
sakna tillgång till fattigsäd började på 1760-talet sockenmagasiner att
inrättas. För ålderstigna och sjuka skulle finnas fattighus, men de fat¬
tiga ville icke gärna komma dit. Öfriga fattiga voro uppdelade till
försörjning på gårdarna i socknarna. I städerna voro de fattiga berätti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
