Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vunnit någon betydligare framgång här i provinsen, om ock många
blifvit lockade till mormonernas »lyckobringande» land. Men mormonerna
bedrifva än i dag ett kraftigt arbete för att i vårt land värfva
anhängare. Svenska kyrkan har äfven under sista tiden börjat upptaga en
ordnad kamp mot mormonismen.
Metodismen hade här äfven anhängare, då de 1876 erhöllo tillstånd
att bilda ett eget lagligt religionssamfund. Församlingar ordnades då i
Linköping, Norrköping, Motala och Valdemarsvik. För närvarande finnas
6 församlingar med 1,451 medlemmar. Hvarje församling är fristående
för sig. Hela kyrkan ledes af konferenserna och biskopen.
Frälsningsarmén, som verkat mycket godt, särskildt genom sitt s. k.
slumarbete, har ock fört mångas tankar från statskyrkan. I
Östergötland börjades verksamheten först i Norrköping år 1884 samt i
Linköping år 1886. Antalet kårer inom provinsen äro år 1914 10 med ett
medlemsantal af 1,150 med 8 ungdomsföreningar och 275 medlemmar
samt 15 söndagsskolor med omkring 2,000 inskrifna barn.
Af andra religiösa samfund funnos inom provinsen omkring midten
af 1890-talet 69 mosaiska trosbekännare och 13 katoliker samt en och
annan tillhörande andra trossamfund.
Söndrande och af betänklig art voro de religiösa villfarelser, som
mot slutet af 1870-talet började utspridas af en amerikansk predikant
Lee med hustru samt på 1880-talet af missionär Fransson från Amerika.
Andra mer eller mindre tillfälligt uppträdande separatister hafva varit
de s. k. Jönsarne, Kälkebosekten, Læstadianer, Plymouthbröder o. s. v.
En religiös sjuklighet har en tid yttrat sig i det s. k. tungomålstalandet.
De bittra striderna emellan de i andligt hänseende oliktänkande
hafva — om ock icke helt och hållet upphört — likväl tagit en
mildare form. De kyrkliga och frikyrkliga kunna numera ofta i god
endräkt samarbeta, äfven om samarbetet icke blifver af någon förtroligare
art. I församlingslif och församlingstukt torde något samförstånd likväl
icke kunna komma till. Men de gammaldags, mera fordrande
statskyrkans präster ersättas nu af yngre krafter med andlig hänförelse och
fullgod bildning, på samma gång som predikanterna bland de
frireligiösa skola öka sitt antal med intelligenta och vidsynta krafter, äfven
dessa med bildning eller förståelse af bildningens betydelse. Då, och
när därtill sinnets fromhet får sitt berättigade erkännande från alla
håll, skall för visso det kyrkliga intresset tilltaga mångenstädes, där
det nu förslappats. Ty stora äro de skaror icke blott inom Östergötland
utan vida och långt, långt därutom, hvilka trängta efter andaktsöfningar
och frälsning, efter religiöst lif mer än efter religionslära. Men det
beror på ledningens vilja och förmåga att kunna tillfredsställa detta
behof.
Det är nogsamt bekant, huru likgiltigheten för religion och
gudstjänst å vissa håll, mest i städerna och hos de bildade klasserna samt
hos affärsmän, handtverkare och arbetare m. fl., är vida utbredd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
