Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Olika samhällsklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TIDEN.
594
En annan fråga, som på 1830- och 1840-talen föranledde mycket tal,
var frågan om lika arfsrätt för son och dotter. Här hade adeln och
bönderna ett gemensamt intresse, ty för dem gällde den gamla bestäm¬
melsen, att dotter ärfde endast hälften mot son. Yid riksdagen gick
frågan igenom 1845 hos de tre ofrälse stånden men förkastades hos
adeln, som därmed visade, att den icke ville stå under samma allmänna
lag som det öfriga svenska folket. Konungen stadfästade emellertid
den lika arfsrätten den 19 maj samma år. Stämningen bland de adliga
inom Östergötland i afseende å lika eller olika arfsrätt synes framgå
af följande samtidigt nedskrifna omdöme: »Ingen har kunnat undgå att
märka, hurusom, med nästan blott ett enda enstaka undantag, alla de
— antalet är ganska ringa —, som f. n. här inbilla sig utgöra ett slags
notabiliteter inom den byråkratiska fraktionen, blifvit på det högsta,
uppskrämda och bekymrade öfver detta resultat; i öfrigt däruti icke
ens gillade af andra än personer, hvilkas prelatensiska eller aristokra¬
tiska läge är af egenskap, att de — med eller mot bättre vetande —
likväl anse sig böra tro på ofelbarheten hos de riksmötets chefer, som
af alla krafter sökt motarbeta icke endast folket utan äfven konungen
och regeringen. Antagandet af den lika arfsrätten har sålunda gifvit
anledning till några brutala yttranden från en och annan.» Vid riks¬
dagen hade länets höfding, Palmstjerna, uppträdt emot förslaget. Endast
detta var ju för mången tillräckligt att bestämma sin ställning i afse¬
ende å den lika arfsrätten. Ty ledsamt nog har det i alla tider varit
lätt för ett flertal att uppgifva sina egna åsikter samt i öfrigt hvad
som helst för att, som det heter, »stå väl hos landshöfdingen».
I afseende å representationsförändringen blef det, ju längre tiden
skred framåt, allt tydligare för de adliga, att det icke lämpade sig med
tidens anda, att hvarje adlig släkt skulle äga säte och stämma i riks¬
dagen och deltaga i afgörande af rikets angelägenheter. Medgifvas
måste likväl, att många i det längsta sökte att genom bibehållande af
föråldrade företräden hålla adeln såsom ett från de öfriga samhälls¬
klasserna afskildt stånd. Och det är långt ifrån utan, att icke dylika
försök understundom göras än i dag eller att det icke ännu finnes per¬
soner af adlig släkt, som anse sig berättigade att draga fördel af sin
ärfda adelstitel.
Vid riksdagen år 1809 beslutade adeln att för framtiden erlägga
mantalspenningar, att bevillningen skulle blifva lika för frälse- och skatte-
jord samt att afstå från rätten att uteslutande besitta säterier. Efter
hand har från denna tid adelns egendom å landet alltmer minskats. Ännu
kring midten af 1840-talet ägde likväl 188 adelsmän inom Östergötland
tillsammans 1,173 1 3 hemman, hvaraf 4 ägde 30—40 mantal, 45 10—30,
106 1—10, 33 mindre än 1 men ingen mindre än 1/s mantal, hvilket
utgjorde ej fullt 1 i af mantalen inom provinsen. Sedermera har ett
betydligt antal egendomar genom köp öfvergått i andra händer. Af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
