Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Olika samhällsklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800—1914. 595
fideikommissegendomarna ägas, med ett obetydligt undantag, alla —
tillsammans i det närmaste 2(>9 mantal — af adliga släkter.
Medlemmar af adliga släkter voro förr företrädesvis jordägare eller
ägnade sig åt den militära eller civila tjänstemannabanan. Numera
återfinnas adelsmän inom alla samhällslager. I regel kan det sägas, att
vid befordringar inom statens ämbets- och tjänstemannakårer gäller
det numera icke något att tillhöra adlig släkt. Och i det allmänna
lifvet torde det icke tagas i betraktande, om icke i vissa fall vid ingående
af äktenskap.
Prästerskapet. Många ingingo i läroståndet under denna tidsperiod,
nu liksom tillförne, för att fa sitt lefvebröd eller, som biskop von Rosen-
stein år 1820 yttrade vid ett prästmöte i Linköping, på grund af
oduglighet till andra yrken, utan kunskaper och arbetshåg, utan all¬
varlig religionskänsla, utan bön, utan tro, utan helgelse». Måhända von
R. var väl sträng i sina ord, om ock i dessa ord låg mycken sanning.
Hans efterträdare biskop Markus Wallenberg ansåg sig 1827 kunna
vitsorda »den oafbrutna sorgfällighet hvarmed prästerskapet uppfyller
sina förbindelser> samt, tillägger han, »gör sig förtjänt af allmänhetens
bifall och aktning».
»Prästernas egen vandel , skrifver G. Vestling i en afhandling om
I)en religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet, verkade
långt ifrån alltid uppbyggande. Deras föredöme var mången gång visst
icke det bästa. Konsistoriets protokoll förmäla om, att t. ex. svordom och
dryckenskapslasten ingalunda voro sällsynta bland prästerskapet. Ehuru
den tidens folk ej mätte nykterhetsgraden med samma stränga mått som
vår samtids nykterhetsifrare, förekommo dock anmälningar i domkapitlet
då och då af präster, som fallit för denna last. Ganska många prästmän
skötte ämbetet som legoherdar och togo det så bekvämt, som omstän¬
digheterna medgåfvo och kyrkolagen kunde tolerera. Den brinnande
nitälskan för själavården saknades. Där icke nyssnämnda fel vållade
lojheten, kunde den framkallas af t. ex. ekonomiska intressen. Från
början af 1850-talet omförmäles i konsistoriets protokoll, hurusom en
kyrkoherde åtalades för delaktighet i stöld af kyrksilfret i den försam¬
ling, där han var anställd, och att han jämväl befanns vara saker till
brottet. Naturligtvis funnos äfven samvetsömma präster, men den all¬
männa tonen var ganska förvärldsligad». Stiftets biskop var då Johan
Jakob Hedrén, men trots varningar och förmaningar kunde han »icke
förebygga, att sockenprästernas ämbetsauktoritet var i sjunkande». Till
och med än i dag hör man talas om östgötaprästers försumlighet i ett
och annat hänseende, t. ex. i att icke taga emot på förut bestämda
expeditionstider äfvensom i andra tjänsteförrättningar. Det är dock —
för kyrkans egen skull — att hoppas, att dylikt tal endast undantagsvis
är berättigadt.
Prästernas förhållande till den religiösa rörelsen är förut omnämnd
(sid. 517).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
