Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Jättarna och deras boningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på tre års tid växte tre armmått i längd, men det tillägges, att »hans
gång var trög, hans uppfattning slö, hans röst sträv, hans manbarhet
förtidig och att han rycktes bort tidigt av sjukdomar». Efter andra förf.
talar Olaus om en människokropp av trettiotre alnars längd samt om en
ungmö av femtio armmått och en bredd över skuldrorna av fyra. Om
Colossus berättas, att då han blivit dödad, kunde floden Tiber icke dölja
hans kropp, och havet färgades över vida sträckor rött av hans blod.
Det talas även om en man, som, då han låg på ryggen i sin grotta, med
ena handen höll två män, dem han ämnade uppäta råa En annan man
omnämnes, vars skenben var sextio armmått i längd. Olaus anför
namnen å de förf., efter vilka han omtalar detta, och åtminstone i ett fall
säger han om en av dem, att det vore i högsta grad fräckt att motsäga
dennes auktoritet(!).
Då Olaus var en sannskyldig östgöte, kunde ju anledning finnas att
tänka, att han skulle nedskrivit något om Östergötlands jättar. Men om
dessa har han intet att omtala.
Sägner om östgötajättarnes styrka och storlek i växten saknas
emellertid icke inom provinsen.
I Ljungs socken säges ha levat en jätte vid namn Hilster, som
omtalas för sin styrka. Han skall ha bebyggt och varit den förste, som
odlat gården Hilstermon, där han säges vara begraven under en
bautasten. Stenen bör enligt sägnen icke skadas eller bortföras, ty i så fall
får gårdsinnehavaren otur med sina kreatur.
Sin styrka visade jättarne genom att kasta stora stenblock från en
plats till en annan. Dylika stenar, som utpekas här och där, hava blivit
kallade »jättekast». Oftast sägas de blivit kastade mot någon kyrka, enär
jättar — i likhet med troll — icke kunde lida kyrkoklockornas ljud. Men
det märkliga härvid är, att de träffade aldrig det tilltänkta målet.
Antingen föllo de till marken för tidigt eller också gingo de över målet.
En och annan gång säges jätten lagt stenblocket i en »hårstrykel»,
d. v. s. ett sådant hårband, som användes av kvinnor, och med detta
slungat stenen. Ett sådant jättekast är den s. k. Tärnstenen vid v.
ändan av sjön Glan i Åtvids socken.
En i samma socken vid Västra Bjässerum förr befintlig bautasten
skall en jätte kastat från gården Önhult efter ett brudfölje, som var på
väg till Åtvids kyrka. En av Bjässerums brukare sprängde i senare tid
sönder denna sten för att använda den vid ett nybygge, men
sprängningen misslyckades, och stenen blev oduglig för det tilltänkta ändamålet.
Vid Kroknäsviken i Gryts socken finnes ett större stenblock, om
vilket det berättas, att en jätte skulle kasta det mot kyrkan, men det hann
icke fram.
Den s. k. Lunnesten i Flistads socken är ett jättekast, ämnat mot
sockenkyrkan. Då stenen icke hann fram, blev jätten i förargelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
