Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Jättarna och deras boningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess att Hjälm, då han en gång skulle slunga henne till Grabe, kastade
för svagt, så att hon föll ned i den mellanliggande Sundsjön vid
Hakehall, där hon ännu kvarfinnes och varest skaftet, stort som ett
timmerträd, var sett i vattnet av det nu levande släktets föräldrar. Om Hjälms
och Grabes vidare öden förmäles ingenting annat än att Hjälm skall
blivit högad vid de stenar, som i prästgården Hjälmseryd eller Sund stå
uppresta på ättebacken. Men om Bule berättas, att han på sin
ålderdom beslutat antaga kristna läran och låta döpa sig i den då nyligen
byggda N. Vi kyrka. På vägen dit medförde han guldnyckeln till
gårdens spannmålsbod, men betänkte att denna var honom en överflödig
börda, varför han gömde den under en ganska stor sten, som står på
en smal bergpall ovan om vägen mitt emot gårdens största och
gräsbördigaste åmader mellan nuvarande torpen Moen och Jonsbo, med
yttrad föresats, att vid hemgåendet återtaga sin nyckel och med detsamma
kasta stenen över vägen, maderna och ån upp på det gent emot å
hemmanet Axefallsbodas ägor belägna höga Urberget. Då Bule erhållit dop
och hemvandrande ämnade verkställa, vad han beslutat, förmådde han
icke ens röra stenen, mycket mindre slunga honom till det avlägsna
berget. Under harmen att ha förlorat sin gamla styrka och under
bemödandet att rubba stenen, blev han sjuk av ondska och ansträngning och
måste föras å en oxdrög till hemmet, där han genast dog och blev
begraven vid de stenar, som äro uppresta på Skarpenfält intill Jättebäcken.
Den ofta eftersökta guldnyckeln kvarligger än i dag och har givit åt sin
orubbliga betäckning namn av Nyckelsten.»
Jättarne voro i det fallet lika andra människor, att de icke alltid
levde i sämja och enighet med varandra.
Från Stjärnorps socken berättas följande sägen om jättarne Skir och
Bjär. Skir hade länge levat såsom ogift invid sjön, som efter honom
blivit kallad Skiren, där han ständigt sysselsatte sig med fiske. Bjär åter
var en väldig jägare. De båda jättarne hade länge legat i tvist med
varandra, och de hade svurit, att denna tvist skulle sluta först med den
enes död. Slutligen lyckades de ock såra varandra dödligt. Skir
släpade sig då ner till Stjärnorpsstranden av Roxen för att tvätta sina sår.
Här skall han hava försvunnit, men man ser honom därefter alltjämt
på Roxen, alltid försedd med ett brinnande bloss. Han kallas allmänt
för Stjärnorps fiskare:
»Det lyser ett bloss både höst och vår,
Var eviga kväll, vart eviga år,
Så blekt uti dimman på svartan sjö,
Och flämtar på ängsliga strandens snö.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
