Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Jättarna och deras boningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av jordhögar icke blivit sammanbragta och fullbordade genom någon
naturens hjälp utan av vidunderligt starka människor. Även på slätterna,
i skogarna och på bergen i Svealands, Götalands och Norges riken
iakttagas allestädes liknande block.»
Mer behöver icke anföras för att finna Olaus Magnus’ tanke om
jättarnes förekomst i Östergötland. Ty icke minst i den delen av Götaland,
som kallas Östergötland, finnas dylika anhopningar av stenblock m. m.
L. F. Rääf yttrar sig i sin Ydrebeskrivning från slutet av 1850-talet
angående jättarnes tillvaro sålunda: »Skulle den gamla folktron om jättar
kläda sina åsikter och sitt försvar i nu brukliga talesätt, skulle hon yttra
ungefärligen följande: Det är omöjligt, att en i alla tidevarv hos alla folk
bibehållen och utbredd berättelse, understödd av själva bibeln, kan vara
rent av diktad. Det falska äger ett bestämt mål i tid och rum. Det
äger uppkomst och slut. Det sanna är oändligt och evigt. Det är
orimligt, att den höga ålder, de första människorna uppnådde, icke skulle
motsvarats av kroppar, vilkas storlek och styrka kunna uppbära denna
ålderdom, vilket med släktets nuvarande beskaffenhet skulle vara ogörligt,
förutsatt även den yppersta hälsa, det mest naturliga levnadsätt och det
lyckligaste luftstreck. Det vore otänkbart, att de antediluvianska
människorna med närvarande litenhet och svaghet skulle varit omgivna av dessa
vidunderligt stora djur, omtalade av alla gamla sagor, som, ehuru länge
förarbetade, blivit av en ny vetenskap bekräftade, och vilkas benställningar
oss förevisas. Troligare synes, att våra urfäder ägt i sina krafter och i sin
storlek ett lika försvar och ett lika förhållande till övriga väsen, som vår
samtids människor äga till sin förminskade djurvärld. Det är utan
motsvarighet i tankegång att å ena sidan finna denna forna djurvärld ha av
jordens och luftens beskaffenhet blivit uppammad till en numera i
allmänhet obefintlig storlek och uthärdighet men å andra sidan förneka att
samma orsaker ägt samma verkan på människan. Likaså att nödgas
medgiva det dessa djurformer, som förgåtts i syndafloden med undantag
av några få överlevor, till vilkas utrotande de äldsta heroerna använde
sina krafter, sedermera blivit omöjliga genom en förändrad jordens
natur... men däremot förneka enahanda inflytande till människans
förändring.
Försvararen skulle vidare tillägga: man förnekar jättars tillvaro av
skäl, att inga ben av dem under senare tid bevisligen blivit funna. Men
man besinnar ej, att vetenskap och fossilier äro nya och att, när djuren
lämnade sina ben antingen på jordytan eller inbäddade i ett slam, som
sedermera tillhårdnat, lär människan däremot förbränt sina avlidna eller
begravt dem på ett djup eller sätt, som motsvarat styrka och storlek.»
»Så säger folktron», tillägger författaren.
Som synes talar R. om jättar i allmänhet. Huruvida det funnits
något jättesläkte i Östergötland, beröres icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
