Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstgrepp utfört under av ohört slag. De första voro män av ett
sällsamt släkte, kallade jättar: de överträffade i kroppslig storlek vanligt
mänskligt mått. De andra voro fysikulatores och lade sig vinn om att
lära känna naturen, och de ägde konsten att sia; och lika mycket, som
de stodo efter de förra i kroppsligt hänseende, lika mycket stodo de
framför dem i livlig naturlig begåvning. Mellan dem och jättarne ägde
beständiga krig och strider om övermakten rum, till dess de underkuvade
jättesläktet med vapen och förvärvade sig både rätten att styra och
anseende för gudomlighet. Det tredje slaget åter, som hade sitt ursprung
ur en förening av de båda föregående, svarade ej emot deras väsen
varken i kroppslig storlek eller i övning i någon konst. Likväl uppstod
i sinnen, som gäckats av deras gyckel, tanken på att de voro av gudomlig
natur.»
Som synes är detta en förklaring av uppfattningen icke blott på
gudomlighetens första tillkomst utan även på skillnaden emellan jättar
och dvärgar.
Göterna hade tre huvudgudar: Tor, Oden och Frigg.
Tor var åskans gud. Prof. O. Montelius har uttalat, att solens och
åskans gud var endast en. Sinnebilden för denna gud skulle
ursprungligen varit en yxa, men »under hednatidens senare del finna vi», säger
M., »yxan utbytt mot en hammare, lika på båda sidor om skafthålet och
således, från sidan sedd, av ungefär samma form som en dubbelyxa».
Huru som helst härmed kan med visshet sägas, att Torskulten var
den härskande, till dess Oden — den till Sverige invandrade Oden —
med, såsom det blivit sagt, Svionerna kom till vårt land. Trots Odens
högre bildning och därmed följande överlägsenhet förblev dock i en del
av Götaland, bl. a. i Östergötland, Tor den förnämsta och högsta guden.
För att beteckna Tors höga härkomst sades det, att han var son av Oden,
d. v. s. Oden den gamle, den gud, som en gång i tidens början var med
om att forma världsalltet. Andra sade, att han var son av jorden.
Tor var förövrigt en gud, som dyrkades av alla germaner. Av den
ariska befolkningen i Hindustan, från vilken vi stamma, dyrkades han
under namnet Indra. Tor beskrives såsom stark och rödskäggig. Han
red aldrig utan åkte i sin av bockar dragna vagn. Hans härfärder gingo
mot öster. Hans hammare var smidd av Sindre, dvärgarnes stamfader.
Allt detta är i det närmaste lika både för Indra och för Tor.
De stenyxor, som anträffas i jorden, hava kallats och kallas än i dag
för »åskviggar» eller »tordönsviggar», ett namn som begagnas icke blott
i vårt land utan långt därutom och detta sedan långliga tider tillbaka.
»Åskviggens» ursprungliga ändamål har blivit bortglömt, och folktron
förmenar dessa yxor vara kastvapen, vilka åskans gud under tidernas
lopp utslungat med blixten mot dem, som han icke gillat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
