Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde vara en hare, en bock eller en tupp, och före mejningen släppte
man ett dylikt djur i fältet. Då det under arbetet påträffades, slaktades
det efter vissa bestämda regler och uppåts någon gång vid en måltid
med religiös prägel. Hos oss ansågs det allmännast vara i skepnaden av
ett svin, som härvidlag fick namnet »gloson».
Nämnda kärve fick icke avmejas utan skulle ryckas upp med
händerna. I densamma var samlad all åkerns »makt». Av den säd, som
denna kärve lämnade, bakades särskilt julbröd, vilket skulle delas emellan
gårdens folk och djur vid jultiden. Detta julbröd ansågs vara mäktigt att
bidraga till trevnaden vid gården samt att giva god äring påföljande år.
I samband med denna tro stod talet om »maktbiten» eller den sista
munsbiten av det bröd, man tagit för sig vid måltiden. Det var noga
med att äta upp denna, ty, som det sades i min barndom, var det just
av denna »maktbit», man skulle bliva stark.
Några strån av dessa fältets sista lämnades gärna kvar såsom ett
offer för god skörd följande år. Av detta samma skäl lämnas än i dag
vid nedplockande av fruktskörden kvar ett eller ett par äpplen eller
dylikt.
Vid höstslåttern lämnades en bit av marken oslagen, ty det
kvarstående skulle Oden ha till sina hästar.
Av de djur, som offrades, åt man såväl svin som får och andra djur.
Men hästen ville åtminstone icke de kristna, som voro närvarande vid ett
hednaoffer, äta. Oviljan att äta hästkött bibehöll sig i mångtals
århundraden. Det var först i mitten av 1800-talet, man i Östergötland började
söka införa bruket att äta hästkött, men även därefter gingo flera
årtionden, innan denna ovilja var bortarbetad, så att hästkött började att
förekomma till salu å torgen. Än i dag är det ett stort flertal, som
icke kan förmås att äta hästkött.
Snorre berättar om en offerhögtid, där konung Håkan den gode, som
var en »god kristen», var närvarande. Efter offrets slut var, i enlighet
med plägseden, en måltid anordnad. Folket sökte där övertala kungen
att äta av köttet efter den offrade hästen. Men det ville han icke på
några villkor. Icke ville han heller smaka på den av köttet kokade
soppan. Då blevo de närvarande förbittrade och voro nära att förgripa sig
mot konungen. Sigurd jarl, som var närvarande, sökte då medla, och
följden blev, att konungen gick fram till soppkitteln, lade en linneduk
över den rykande kitteln samt gapade däröver, varefter han åter gick
till sitt högsäte. Men ingen, tillägger Snorre, var till freds.
Även stenar kunde hållas heliga. Anledningen var, sades det, att
någon gud, t. ex. åskguden, gått in i densamma för att där vistas
någon tid.
Som ett ytterligare bevis på forntida människors barnsliga
uppfattning kan efter Olaus Magnus anföras, »hurusom nordens polarmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
