Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Återblick vid den historiska tidens gryning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovan nämnde förf., Hammarstedt, anser det märkligt, att Tacitus
icke omnämner götarne.
Ja, det skulle kunna så tyckas, så mycket mer som man numer i
det närmaste torde vara ense om, att goterna hava sin härledning från
Sverige samt att detta folk redan hundra år före Kr. f., och kanske
tidigare, voro så livskraftiga, att de av sin stam kunde sända utvandrare
till Weichselflodens mynning. Därifrån var redan vid denna tid
handelsförbindelse med södern, vilket för Tacitus kunde underlätta erhållandet
av kännedom om nordiska förhållanden. Man har därför svårt att tänka
sig, att Tacitus var obekant med götarnes tillvaro i Sverige.
Förklaringen till att Tacitus icke nämner götarne synes emellertid
ligga nära till hands.
T. har icke nämnt någon av de stammar, av vilka folket utgjordes
i vårt land vid hans tid, förutom svionerna och sitonerna och dessa senare
såsom redan nämnt och, såsom det synes, av särskild anledning. Något
skäl att omtala götarne, då han icke omnämner någon av de övriga
stammarna, finnes alltså icke. Ingen av de stammar, som vi här nedan
skola se Jordanes senare omtala, omnämnas av Tacitus.
Men vad betecknar då namnet svioner? Jo, utan tvivel är detta ett
gemensamt namn för alla de stammar, vilka funnos här. Om då Tacitus
nöjer sig med att nämna det samfällda namnet å alla befintliga
stammar, gör han på samma sätt som en författare i vår tid gör, som icke
omständligare vill berätta om ett land. Landets namn nämnes, utan att
de olika landskapen uppräknas.
Namnet svioner hade således på sin tid samma betydelse som
namnet svenskar sedermera fick.
I Beovulfskvädet var landets namn Svéon. I samma kväde nämnes,
som redan nämnt, för första gången Sveorice (uttal Sveorike). Att detta
namn tillkommit med anledning av att sveastammens makt stigit och
dettas välde vid tiden för kvädets tillkomst vidgats är möjligt, men kan
också måhända endast bero på att till det förutvarande namnet lades
ordet »rike», varvid namnets slutbokstav »n» bortföll.
Den förf., som till tiden närmast efter Tacitus omnämner vårt land,
är den grekiske geografen Ptolemaios, född omkring 100 år e. Kr. f., och
som alltså levde i det andra århundradet. Han nämner öster om den
»Cimbriska halvön» eller nuv. Jylland tre smärre skandiska öar och öster
om dem en fjärde, egentligen kallad Skandia. Han omtalar här sju olika
folk, vilkas namn numer äro otydbara förutom gutar eller gautai (götar).
Han nämner, såsom Schück säger, »egendomligt nog ej svearne».
Ptolemaious var för sin tid en betydande astronom och geograf, och
det skulle vara märkligt, om han icke haft kännedom om svearne,
särskilt om de utgjort ett så framstående folk som en eller annan angivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
