Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Återblick vid den historiska tidens gryning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem för, och som skulle bebott hela det av Tacitus omnämnda landet
(förutom sitonernas andel).
Då vi nu emellertid äro ense om, att svionerna icke äro liktydiga
med svearne, och dessa senare alltså icke äro omnämnda av Tacitus,
och de lika litet omnämnas av Ptolemaious, finnes icke något stöd inom
den äldsta litteraturen för, att sveastammen redan nu var bofast i vårt
land. Men detta är en fråga, som icke faller inom ramen för här
föreliggande arbete.
Den östromerske historieförfattaren Prokopios, som levde under
500-talet och enligt antagande avled omkring år 562, har en hel del
uppgifter att lämna om Tule, d. v. s. den skandinaviska halvön. Ehuru en
del av landet var öde och obebodd, funnos dock här tretton talrika
stammar, var och en med sin konung, av vilka han nämner gautar (götar),
bredvid vilka nyinvandrande heruler slogo sig ned.
Den med Prokopios ungefär samtidigt levande Jordanes, av götisk
börd, utgav ett arbete, vanligen kallat Getica, i vilket han uppräknar de
skandinaviska folken. Prof. L. Fr. Läffler har 1894 utgivit en avhandling:
Om de östskandinaviska folknamnen hos Jordanes, som här nedan
följes. Först nämnes av Jordanes ett folk adogit, som L. gissar vara en
gren av lapparne, ett annat folk, heter det vidare hos Jordanes, är
screrefennæ (skridfinnar). Därefter säges det: »Men en annan folkstam
uppehåller sig där, suehans, vilken nyttjar utmärkta hästar och som
genom många nationer förmedelst handeln översända ’sappherin’-hudar
till bruk för romarne, och som äro bekanta för sina hudars sköna svarta
färg. Medan de leva fattiga, kläda de sig på det rikaste sätt.»
Detta namn är, säger Läffler, tydligen = fsv. svear, som avviker till
formen märkbart från Tacitus’ suiones (= fn. svíar). I förbigående
nämner L., »att en forskare, Laistner, i Germ. Völkernamen 1892, sökt
förklara suehans ur en grundform svequon och som en helt annan
ordbildning än suiones. Vanligast antages dock, att suehans blott är skrivform
för sueans, vilken form Frechulfus, biskop i Lixovium, nyttjar i sin före
830 författade historia, för vilken han begagnat Getica av Jordanes.»
Jordanes omnämner därjämte bl. a. vagoth, som Läffler tolkar som
våg-gotes och däri ser ett fastlandsnamn på gutarne eller
gottlänningarne, samt ostrogothæ = östgötarne samt theustes, om vilka L. säger, »i
vilka man allmänt igenkänt Tjustboarnes folkstam, d. v. s.
kustbefolkningen i Tjust i N. Kalmar län och däromkring, efter min förmodan
norrut inemot Södermanlands gränser» (jmfr Ögtld I s. 43).
Vad härovan är anfört, giver bevis för att vårt land i äldre tid var
bebott av ett flertal stammar. Alla voro likväl — åtminstone från den
yngre stenåldern — av germanskt ursprung.
Att detta folk ytterst och under långliga tider var ett vandrande
folk, kan med säkerhet sägas. I Östergötland vittna därom bl. a. de vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
