Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Återblick vid den historiska tidens gryning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
40 HISTORISKA BERÄTTELSER OCH SÄGNER.
skilda tider begagnade boplatserna i östra Östergötland (se Ögtld I s. 17).
De av Stjerna omtalade Kundatyperna (Ögtld I s 9) tyda även härpå.
Som ytterligare skäl härför må nämnas saknaden av stenåldersgravar i
Östergötland, förutom i trakterna emellan Vättern och Stångåns vatten¬
system samt söder om Motala ström. Det var utan tvivel först med åker¬
brukets införande, som den bofasta befolkningen tillkom. Men även sedan
en del av östgötarna blivit bofast, fortsattes vandringarna av andra.
Vandringslusten var hos vårt folk medfödd.
Samfärdseln var för kulturutvecklingen i äldsta tid av samma bety¬
delse som än i dag. Bekant är att Gottlands handel hade den största
betydenhet redan i början av folkvandringstiden. Öland var även av den
största betydelse. Östergötland hade vid århundradena omkring Kristi
födelse handelsförbindelse såväl åt öster som väster.
Mot senare delen av den äldre järnåldern eller under 300-talet e.
Kr. f. förändrades de äldre handelsförbindelserna över Elbe, och nya upp-
stodo över den östligare belägna Weichselfloden. Härav drogo de båda
Östersjööarna, Öland och Gottland, samt särskilt det sydöstra Sverige och
därmed även Östergötland en stor fördel. Östgötar, ölänningar och gott-
länningar voro obestridliga härskare över och innehavare av mellersta
delen av Östersjön, och det kan med säkerhet sågas, att dessa voro nog
kraftiga att därstädes hävda sin rått och i händelse av behov icke tillåta
något intrång från nordligare boende folk.
Köpmannens yrke sammanföll fordom med sjörövarens. Att östgö-
tarne redan tidigt foro ut till främmande land för att förvärva ägodelar
och rikedom år bekant såväl på grund av de skatter av guld m. m. och
av myntat silver, som anträffats i östgötajorden, ävensom på grund av
en del runinskrifter. Att det fanns farkoster, med vilka handeln kunde
förmedlas, därom vittna icke blott Tacitus’ beskrivning på svionernas skepp
utan även den kännedom, som finnes om ledungsskyldigheten. Svioner¬
nas skepp voro enligt Tacitus »dåruti olika romarnes, att båda stam¬
marna voro lika, så att landning kunde ske med vilken som helst*. De
förde icke segel, och årorna voro så anordnade, att man kunde ro åt
vilket håll man önskade.
Att teknik och arbetsskicklighet stodo högt i Östergötland i jämfö¬
relse med andra orters, framgår av här gjorda fynd ända från stenåldern
och allt framgent. Särskilt märkes, att vid Hult i Bråbo härad hade
Östergötland ett grönstensbrott med icke obetydlig tillverkning av sten¬
redskap (se Ögtld Is. 12 o. 20).
Att de från främmande land återvändande lärt sig och fått erfaren¬
het av mycket, som de kunde lära de hemmavarande, är naturligt. Bland
annat lärde de sig av sina stamförvanter, östgoterna, den tidens befäst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
