Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Vreta klosterrov år 1210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 HISTORISKA BERÄTTELSER OCH SÄGNER.
Din faders falkar? Det var ju, som du sade, dem du i drömmen såg?
Det bådar, att din fader sjuknat eller ligger i sitt själatåg.
Och tyckte du i drömmen se en örn i flykt och sen en gam också?
Det bådar, att de herrarne av Folkungsläkt dig sorgsen göra må.
Men lagman Sune, Folkes son, han talade helt tyst till brodern sin:
Om nu vi finna stolta fröken Elin, så skall hon visst bli min.
När sen de kommo ner till Vreta. de redo rundt kring klostrets mur
Och börja* bryta ned på murens krön att komma in till jungfrubur.
Då kom från klostret ut en liten småsven, klädd i kjorteldräkt så röd,
Och frågte, vem som bröt på klostermur och fick stolts Elin i stor nöd.
Det är herr Knut, som bryter klostermur. Herr Sune vill här ta’ sin väg,
Och hör du, liten småsven, säg oss nu: var sover fröken Elin, såg?
Hon sover i sin säng av guld med silkesvåd p& varje sida,
Och riddaren, som söker komma in, han får till domedag nog bida.
Dörren är av elfenben och hänger fast på sina starka hakar.
I s*anning ock jag säger: tolv riddare för stolta fröken vakar.
Och fröken Elin, hon vilade i sängen med kinden vit och blek.
Gud nåde mig i denna stund. Mig tyckes bliva här en ynklig lek.
Men hörer nu, I fröken Elin, det göres eder alls ingen nöd.
Förrän de taga eder ur klostret, envar av oss skall ligga död.
Men dessa herrar två av Folkungsläkt, de gjorde fröken nu emot,
Ty riddarne de tolv de slogo ned och togo henne sen med hot.
Sen fröken Elin från klostret fördes till fot och huvud blott och bar.
Man aldrig förr har hört en konungs barn för fard, så ynklig, utsatt var.
Herr Sune Folkunge, han förde henne sedan bort till Ymseborg,
Där hon fick länge bära både ont och gott, mest kvida med stor sorg.
Och undra år ej över, att fröken Elin hår klagade sin nöd:
Och visste fader min, kung Magnus, det, visst hämna’ han tolv männers död.
Men herr Sune Folkunge, han åter icke minsta fruktan hade,
Och sade henne: kung Magnus man på bår för länge sedan lade.
Ja, år det sanning, så som I sägen, att konung Magnus ren är död,
Då finnes ingen här i världen till, som mig kan hjälpa ur min nöd.
Tillsammans voro de i femton år, ja femton långa tunga år,
Och aldrig sade de varandra goda ord. Det var en tid så svår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
