Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Vreta klosterrov år 1210 - Garpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARPAR. 115
Men så en gång då talade den fidla frun till lilla svennen sin:
Gå bort till gästbudsstugan och bjud min herre komma till mig in.
Herr Sune kom och gick till sängen fram, dår ädla frun låg sjuk och tärd.
Varför så brått? Jag har ju gäster, talte han, vid hennes huvudgärd.
Jag är nu sjuk. Ett sting så svårt Jag fått uti min vänstra sida,
Och hoppas nu till Gud i himmelrik, min tid nu snart må lida.
Vi varit ha tillsammans nu i femton år, ja, femton långa år.
Med eder har jag döttrar tre. Jag fick dem aldrig se. Det återstår.
Då breddes ut en silkesvåd med sammet runt omkring, så röd och fin,
Och så där förde Sune Folkung fröknar tre allt till sin moder in.
Så hör då, vad jag nu säger, fröken Karin, du äldsta dottern min:
Dig bjudes med den äran konungen av Frankrik*, som skall bliva din.
Och du Mari, som år min andra dotter, &t dig jag här nu giver
Konungen av Engeland. Du härskarinna där då en gång bliver.
Och hör nu, vad jag säger, du fröken Elin, du yngsta dottern min:
Du skall dig giva till Vreta kloster, där du skall ärva moder din.
Men fröken Elin svarade i harm: Jag ej en nunna bliva kan,
Jag har alls intet nunnekött. Jag vill I ärnen mig också en man.
Men ädla frun, hon blev så blek och sina händer vred i modersharm:
Min bön blir icke hörd utav det bam, jag burit under egen barm.
Och fröken Elin svarade sin moder då med tukt och fagert sinn’:
Jag mig skall giva åt Vreta kloster att där få ärva moder min.
Och hör, herr Sune, herre min! Nu kläden er i sammetet det blå.
Därtill jag säger försann: en kungadotter 1 aldrig mer kan få.
Den ädla frun sig så mot väggen vänder. Hon talte aldrig mer.
I rummet är så tyst. Och vid sin moders sista bädd tre systrar ber.
Där ligga de hjältar slagne.
Garpar.
Garp var fordomtima ett namn för dem, som gärna ville bråka och
ställa till otrevnad.
Under konung Albrekts regemente blev det tyskarne, som voro her¬
rar i vårt land, och som de ståndigt störde lugnet och friden, fingo de
namnet garpar. Att leva efter »garpanasinne» är ett uttryck, som åter¬
finnes i krönikan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
