Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska berättelser och sägner - Digerdöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIGERDÖDEN. 117
förutom tre kvinnor, varav en i Restad, en i Stensäter och en i en icke
namngiven gård. Kvinnan i Restad gick en dag upp på den vid Veten
belägna Veteklint. Hon fick då se rök uppstiga från en stuga i Sten¬
säter, varför hon gick dit för att få sällskap.
Då nu socknen var folktom, kom så småningom hit invandrande
allmoge från Dalarne, där sjukdomen icke härjat. Denna inflyttning säges
den därstädes även i senare tid använda Vångadräkten, påminnande om
Daladräkten, bestyrka.
I någon av norra Östergötlands socknar kom, berättar sägnen, en
dräng att bliva den enda överlevande av befolkningen. Han begav sig
då ut på vandring för att söka få reda på, om någon annan ännu fanns
i livet. Då han kom till en gård i Risinge socken, blev han till sin glädje
varse fotspår å vågen. Då han nu med ökad fart följde dessa, hann han
slutligen upp den, som lämnat spåren efter sig, vid Rejmyre i Skedevi
socken. Det var en kvinna. Dessa båda bosatte sig sedan tillsammans.
Då nu befolkningen började att växa till, voro långe Hundekulla i
Vånga och Åndenäs i Skedevi närmaste grannar.
Det berättas att kort före farsotens hitkomst vandrade små barn
omkring i bygderna. De hade kvast och räfsa med sig.
— Ska’ vi sopa eller ska’ vi räfsa? frågade de.
— De å’ vål bäst å sopa, de’ gör bäst rent, blev svaret.
Och så sopade de. Sades det dem, att de skulle räfsa, så gjorde
de det.
Då pesten sedan kom, sopades folket helt och hållet bort, där det
sopats. Där det räfsats, slapp en och annan undan.
Så berättar folksägnen.
I Vreta klosters socken, berättar vidare sägnen, gick en dag en kvarle-
vande kviftna upp på den i socknen befintliga kalkstensåsen, som tillhör Bjä-
lösa och Håckla. Hon ville se sig omkring för att om möjligt upptäcka,
om det i kringliggande nejd fanns någon mer levande varelse än hon själv.
Hon hade tagit med sig ett vallhorn för att låta höra av sig, och då hon
blåste i detsamma, fick hon mot förmodan svar. Svaret kom från en
längre bort belägen gård och från en man, som slog på en stäva eller
en s. k. stakbytta. Hon sökte då upp honom, varefter de sammanflyttade
och blevo stamföräldrar för det efterföljande släktet. Den ena gården
fick därefter namnet Kvinnegården och den andra namnet Hornståve.
Så berättar sägnen, men äger denna någon grund, skulle den om¬
talade händelsen tiinat vid någon tidigare pestsjukdom. i ty att den sist¬
nämnda gården omtalas redan år 1334 med namnet Hornstcevi. Något
senare under nämnda århundrade kallas gården Hornstad, men kallas
f. n. och sedan flera århundraden tillbaka Hornstäve.
Det säges, att folk samlades å griftegårdarna för att gissla varandra
med ris för att, såsom de förmente, göra bot och bättring och därigenom
bliva fria från farsotens härjningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
