Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bygdesägner - Helgeslätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGESLÄTT. 139
— Vill du, frågade den gamle, föra denna hund till Garpe slott, så
skall du därför få en hederlig vedergällning för ditt besvär.
Arbetaren betraktade den gamle med förvåning, ty sedan länge hade
Garpe slott varit endast en ruin.
— Vem skulle där taga emot hunden samt giva mig ersättning?
frågade han även efter en stund.
— Hör mig och tro mig, svarade då den gamle mannen, långliga
tider hava förflutit, sedan jag sist såg Asmunds ståtliga borg, och då jag
lämnade densamma, lämnade jag den för alltid, ty jag avlade ett heligt
löfte, svor en dyr ed att aldrig mer beträda densamma, att aldrig mer
visa mig där. I morgon måste jag även vara fjärran härifrån. Tag där¬
för hunden. När du kommer ned till stranden, skall du lått finna medel
att komma över sjön. Gå vidare rakt till slottet, och sedan du klappat
på porten, skall en man komma och emottaga hunden. Av honom skall
du även emottaga din betalning. Men kom ihåg och lägg noga på sinnet,
att, för att dina efterkommande skola få nytta av dessa penningar, skall
du lägga ned dem i jord.
Arbetaren tvekade, men lockelsen efter belöningen var alltför stark.
Sig själv nästan omedvetet tog han hunden och begav sig åt stranden
av sjön. Hunden syntes känna vägen, men företaget hade det oaktat
sina svårigheter, enär hunden var så stor och stark, att det var med
största möda, mannen kunde följa med. Och med bävan och skräck var
det han såg, huru hunden rusade till ett ställe av stranden, dår ingen
möjlighet fanns att komma över. Märkvärdigt nog ser han då med ens
framför sig en kopparbro, som ledde över till holmen, dår slottsruinen
var belägen.
I detsamma skingrade sig molnen. Och se, månen framlyste, ut¬
gjutande hela sin glans över den i sin forna prakt ur ruinen återupp-
ståndna borgen.
Den fattige arbetaren var nu utom sig. Liksom drömmande vandrade
han upp till slottsborggården. Såsom överenskommet var, knackade han
hår på porten, vilken genast öppnades. Ögonblickligen slet sig då hunden
lös och rusade in under ett vildt tjutande. Av mannen, som öppnat
porten, emottog arbetaren den utlovade belöningen.
Lydande det något tvetydiga råd att nedlägga den emottagna belö¬
ningen i jord, inlöste den förut fattige arbetaren egendomen Helgeslått,
å vars ägor lyckan så oförmodat kommit över honom. Mången gång,
säges det, spanade han härifrån för att ännu en gång få se det forna
slottet — men det var och förblev allt framgent endast en ruin (se Ögtld
II, s. 887).
Omkring 1760 fanns, enligt Broocman, här emellan ruinen och gården
Borg återstoden av en stenbro, som »sträckt sig 200 famnar i längden,
och ses klarligen lämningar kvar uti vattnet.» Ännu i senare tid har man
sett två rader pålar, vilka antagits vara^ återstoden av någon bro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
