Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bygdesägner - Svartån - Vättern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYA KYRKA. SVARTÅN. VÄTTERN. 141
hjärta, dödade han en storbonde inom riket och tog med våld hans dot¬
ter till sin hustru. Ledd av sitt goda hjärta, blev han henne en god
och mild husbonde. En dotter — skön Alvhild — var enda frukten av
deras kärlek. Dottern var en icke mindre dunkel gåta ån fadern. Väl,
sade man, har hon blott ett hjärta, men i detta hjärta ligga faderns
båda hjärtan, såväl det goda som det onda. Det goda i hennes hjärta
befinnes dock besvuret och förkvävt under det ondas olösliga trollformel.
Härden var henne mindre kär än världen, jungfruburen mindre inbju¬
dande ån naturen, slåndan mindre älskad ån svärdet. Hon var mindre
mö, ån sköldmö. Många friare inställde sig, men hon kämpade hellre
med dem, ån hon lekte. Länge hade en vikingason, den kraftige Arnhold,
förgäves ågnat henne hela sin tillgivenhet. En natt får han i drömmen
besök av en av Ågirs döttrar, nyss uppstigen ur åns böljor.
— Du älskar skön Alvhild, tilltalade hon honom. Du måste bryta den
förtrollning, vari hennes hjärta år försatt, för att vinna henne, öppna en
åder på hennes arm, och med den droppe blod, som rinner därur, skall den
ondska, vari hon år bunden, drypa bort. Men bloddroppen skall du offra
åt mig. Jag vill förvandla de vita pärlor, som smycka min hals, till röda.
För att underlätta ditt verk skall jag försätta henne i den djupaste
sömn.
Och så skedde. Arnhold fann skön jungfrun i den djupaste sömn,
då han anlände till borgen. Med sin svärdsudd öppnade han en åder i
slumrerskans arm, och en droppe blod — svart som den svartaste natt
— rann därvid ned i hans järnhuva, och så begav han sig ned till stranden
av ån, och han sänkte huvan med bloddroppen, såsom ett offer åt Ägirs
våna dotter, i det frustande vattendjupet, och som han det gjorde, var
det som om allt vatten, så långt som hans blick nådde, på en gång
svartnat, och se, ån blev därefter kallad för Svartån. Och att Ågirs
dotter använde bloddroppen, enligt sitt ord, till att förvandla sina vita
pärlor till röda, kan man sluta därav, att musslorna i Svartån ännu i
dag ofta nog innehålla röda pärlor.
Vättern.1
En gång i hednatid, långt innan kristna läran predikades i vårt land,
levde tvenne bröder som samkonungar och regerade över en del av Göta
land. De hade sina kungsgårdar nära bredvid varandra. Den äldste av
bröderna hette Vise och var en förståndig och vänlig man. Den andre,
som benämndes Vätte, var däremot över hövan ovänlig och butter. Ge¬
nom Vises förstånd levde de dock lyckligt och förde ett gott regemente i
några år.
1 Denna och ett par följande sägner äro anförda i Östergötland II, men intagas
här för att fä de av mig kända sägnerna samlade på ett ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
