Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Andar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE.
Varest människornas andar senare ansetts få sin vistelse efter döden,
lärde oss i barndomen den Lindblomska katekesen, av menige man kallad
»långkatekesen», vilken användes ännu mot slutet av 1870-talet. I denna
framställdes den frågan: »Vart komma de dödas själar?» Svaret var:
»De trognas själar komma genast efter skilsmässan från kroppen till det
eviga livet men de otrognas till evig fördömelse.».
Andarna sägas antingen vara goda, vilka vilja människorna väl, eller
onda. Olaus Magnus omtalar, att onda andar under tusen olika former gäcka
människorna och locka dem till villfarelser genom en oändlig mångfald
av oförklarliga medel, och att de mångenstädes i de nordiska länderna,
»varest i bokstavlig mening satan har sitt säte», genom otroliga bedrä¬
gerier under skiftande form ställa sig in hos människorna för att sedan
skada dem genom att störta hus, förhärja åkerfält och ödelägga borgar
och vattendrag. Han nämner därefter, att man bör erkänna såsom uppen¬
bart, att de, som åro besatta av orena andar, tala olika tungomål »mer¬
endels med det skorrande ljud, som tillhör högtyska språket, vilket talas
sexhundra mil söder om Nordlanden.1 Att djävlar kunna ses med lekam¬
liga ögon år varken underligt eller ovanligt», för vilket senare påstående
bevis anföras från äldre författare!
Ett slags andar benämndes ålvar och älvor. Olaus Magnus säger, att
folket om dessa hysa den föreställningen, att de människor, som hänge
sig åt sinnliga njutningar och äro slavar under sina onda begår samt
utan motstånd följa lustans ingivelser och därigenom försynda sig mot
både gudomlig och mänsklig lag, efter att ha antagit kroppslig gestalt
sväva omkring jorden, dår de levat sitt liv. Dylika ålvar kallades svart-
ålvar och voro till utseendet fula och till sinnelaget illvilliga. Dessa åro
de i berättelserna mest framträdande. Ljusälvarne däremot voro ovanligt
fagra och goda samt kallades hos vissa folk ljuvlingar. Älvorna omtalades
som ljushåriga, lätta och luftiga små kvinnliga våsen. Med sin dans å ångar
och slätter lämna de, sades det, spår efter sig i mer ån vanligt grönskande
ringar, yilka bliyit kallade älvdansar och återfinnas mångenstädes. Dessa
ringar åro likväl icke alltid beständiga utan kunna försvinna för att åter bliva
synliga å andra närbelägna platser. I parken vid nya lasarettet i Linköping
finnas tre dylika älvdansar sedan så lång tid tillbaka, man kan minnas.
Ålvdansarna få icke på något sätt orenas, särskilt efter solnedgången, ty
den som det gör kan lått få »ålvblåst» eller »älvskott», en sjukdom, som
säges uppkomma genom älvornas utandning på människorna. För att
förekomma dylik sjukdom och blidka de onda makterna skola offer givas,
vilket bruk säges förekomma än i dag i vårt land. I Östergötland har
jag dock icke kunnat få kännedom om, att dylika ofter numera begagnas.
Dylika offer lämnas vid de s. k. älvstenarna, vilka äro så beskaffade, att
1 1 vad O. här säger kan man inte annat än spåra hans förklarliga hätskhet mot
Luther och hans tyska fädernesland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
