Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Blåkullafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE.
stora delar av Europa. Och tilldragelsen synes överallt varit i det hela
tämligen likartad. Övertygelsen var så bestämd hos mången, att de fun-
nos, vilka frivilligt erkände, att de i »Blåkulla» ingått förbund med satan
och där deltagit i gästabud, ävensom att de dit fört andra, ehuru döds¬
straff för dylikt var den stadgade lagliga påföljden. Det var en tidens
andliga sjukdom, som spridt sig liksom en svår farsot, mest hos kvinnor
och barn men även hos män, t. o. m. bland de lärde.
Fryxell omtalar i sina Historiska berättelser, hurusom en Eurenius,
då lektor, sedermera prost, påstod sig en gång ha blivit förd till Blå¬
kulla, och det icke i barndomen utan i sin bästa ålder, vid en tid, då
han var domkapitelsledamot. En annan händelse, som på sin tid väckte
mycken uppmärksamhet, var att juris professorn Karl Lundius samt as¬
sessorn och häradshövdingen Anders Stiernhöök påstodo sig i en berät¬
telse till konungen ha båda på en gång en natt sett satan tvenne gånger
i det rum, de gemensamt bebodde. Båda voro domare i trolldomskom-
missionen samt kända för lärdom och förstånd.
Visserligen funnos de, vilka uttalade som sin åsikt, att anledningen
till denna vidskepelse var oreda i uppfattningen och något slags inbill-
ningssjukdom. Men dessa hörde till mindretalet.
Av 1669 års rådsprotokoll erfares, att riksrådet Sten Bielke vid råds-
sammanträde omnämnde, att i hans hus var en tjänstekvinna, som varit
bortbytt, samt att hennes kropp därefter hade märke av satans tänder.
Riksdrotsen Per Brahe ansåg däremot vidskepelsen vara beroende på för¬
villelse samt rådde till skonsamhet och att icke göra för mycket väsen därav.
Det var i påskveckan, kallad Dymbel- eller i Östergötland Dymmelveckan,
som dessa märkvärdiga Blåkullafärder sades försiggå. Hävdatecknaren Johan
Loccenius, som var född 1598, säger i sitt arbete »Antiquitates Sveo-
Gothicse», att Dymbel betyder »den tysta veckan». Andra säga »stora
veckan». Var dag hade sin särskilda betydelse, och dagarne kallades därför
Blåmåndag, Vitetisdag, Askeonsdag eller Dymmelonsdag, Skärtorsdag och
Långfredag. På Blåmåndag sades skator begiva sig av till Blåkulla. En del
stannade där kvar för att spela vid häxdansen. Andra återkommo Skär¬
torsdagen med nackfjädrarna avplockade. De hade bud till häxorna.
Dymmelveckan var förr en ovanligt tyst och stilla vecka utan några nöjen.
Ett avbrott voro de gevärsskott, som flitigt plågade avlossas för att hämma
påskresorna. Till veckan hörde därjämte att noga förvara all redskap,
som användes vid bakning, de vanliga sopkvastarna och såstången, på
det blåkullafararna icke skulle kunna taga dem till fårdemedel. Linböst-
lar skulle gömmas, och till blekning utlagda vävar skulle intagas för att
icke vävnaderna skulle skadas. På Askeonsdag skulle åtminstone efter
solnedgången spiselelden vara utsläckt, så att icke någon rök steg
upp ur skorstenen. Skärtorsdags afton ansågs särskilt såsom hemsk. Stål
lades då i sångarna, och man bar även gärna stål på sig i fickorna. Stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
