Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Djuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE.
nom att fortsatta färden. Bäst år då, säges det, att låta hästen gå som
han önskar. Försvinner otyget, fortsätter hästen utan vidare sin våg.
Gastar och troll kasta sig gärna upp i förbifarande åkdon, men de
äro så tunga, att hästarna icke orka draga dem. Maran rider under¬
stundom hästarna, vilka då löddras av svett.
Att spika upp en skjuten uggla, flädermus eller skata över stall¬
dörren eller att hänga stål över spiltan säges vara goda medel för hästar¬
nas trevnad och sundhet. Den, som hittar en hästsko, en spik eller något
annat järn, bör taga vara därpå. Det anses som en god varsel. Järnet
var på sin tid en i hög grad betydelsefull uppfinning, och detsamma hölls
därför heligt av de gamla folken. På grund därav var det, som det re¬
dan då ansågs medf£ra lycka. Särskilt har hästskon alltid ansetts som
ett lyckobringande skyddsmedel.
Hästen anses bringa sin ägare lycka, en åsikt, som tillkommit genom
den tillit och kärlek, som de flesta hästägare hava för detta sitt djur.
Det är väl i samband med denna känsla för hästen, som man i
långliga tider icke kunde förmå sig att äta hästkött (se s. 29). Den, som
slaktade en häst, blev ursprungligen rent av föraktad. Detta »skamfulla
och vanhederliga» arbete tillhörde den s. k. »nattmannen» att utföra,
varjämte han var skyldig att avdraga den slaktade hästens hud, likéom
han efter anmodan även var skyldig att draga huden av hundar och
kattor. Nattmannen benämndes även »rackare», och med honom ville
under forna tider ingen komma i beröring. Han fick inte åta vid samma
bord som de övriga tjänarne eller »hederliga» människor. Den, som be¬
gagnade samma skedar och övriga servis som nattmannen begagnat eller
den, som drack ur samma skål som han, fick åven del av det förakt,
som i långliga tider visades nattmannen.
Var det någon annan än nattmannen, som slaktade och flådde en
häst, fick han därav lida mycken smälek.
Nattmannen var jämförelsevis vål avlönad. Som ex. må anföras, att
han i Linköping hade boställe. I den år 1863 bestämda staten för magi¬
straten stadgades, att för »en nattman, som hade boställe», *skulle utgå 5
riksdaler i årlig lön. Nämnde nattmans boställe var beläget något till
höger om landsvägen strax utanför den s. k. Hunnebergstullen. Nära
intill var »kattbrunnen» belägen, där kattor plägade dränkas. Något
obehag för den, som slaktar hästar, förekommer sedan långe icke.
Igelkotten giver ett hem, där han tagit sin bostad under någon ytter¬
trappa eller dylikt, trevnad. Därför bör litet mjölk utsättas åt dem om
aftnarna.
Katten. Springer en katt tvärs över vägen, där någon människa
färdas fram, bådar det otur. Bäst är då att vända om eller spotta tre
gånger och säga »tvi». Det säges, att då blixten slår ned, träffar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
