Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Djuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 FOLKTRO OCH VIDSKEPELSE.
Stenen återlägges på sin förutvarande plats efter begagnandet. Särskilt
lämpliga härtill anses s. k. åskviggar vara. Då en ko första gången föres
in i ladugården, bör hon gå över stål. Därför brukas att, då ny ladu¬
gård uppföres, ett knivblad eller något dylikt lågges under tröskeln, på
det stål alltid skall finnas i dörröppningen.
Oxarna — liksom hästarna — böra, då vårbruket skall börja, få del
av från julen gömdt bröd. Därav bliva de starka.
Fordomtima tillädes alla ting och djur förmågan att tala. Senare
var det djuren och slutligen bland dem endast kor och oxar, som hade
denna förmån, och detta särskilt klockan tolv natten till juldagen. En
bonde lyssnade en gång, berättas det i Jårstads socken, på boskapens
samtal. Ett av kreaturen yttrade sin fägnad över det goda foder, som
de under vintern skulle få, enär en del säd ännu fanns kvar i halmen.
Ett annat kreatur, som var mera »förslugt», menade på tro, att vintern ännu
icke var förbi, och att det kanske kunde hända, att de före dess slut
finge svälta. Bonden, som hörde deras tal, lät då omtröska halmen, var¬
vid han fann riktigheten av kreaturets utsago. Fodret blev emellertid
därefter så magert, att boskapen blev utresen och dog bort.
För otur med boskapen hyser landtmannen i allmänhet mycken far¬
håga. Vidskepelsen kommer härvid icke så sällan fram. År 1879 anhöll
en fornforskare hos innehavaren av Bankeberg i Vikingstads socken att
få hjälp av hans folk för att resa en i trädgården befintlig större granit¬
håll. Denne tordes likväl icke lämna den begärda hjälpen, ty kreaturen
kunde då råka ut för ondt och bliva sjuka, menande att fornforskaren,
som ej ägde några kreatur, hade lättare att resa stenen.
Rovfåglar såsom korpen och örnen omnämnas i förfådrens dikter
såsom oskiljaktiga från slagfälten. De visade sig redan vid en krigares
födelse, och de följde honom sedan från den ena siaktningen till den
andra, där de släckte sin hunger med de fallna kämparne. Dylika fåglar
äro framsynta i avseende å dödsfall.
Räven. En bakslug rödhårig människa jåmföres med räven. Råven
anses vara icke blott slug utan även så pass klok, att han låter fåren
vara i fred, då dessa vistas i sin kätte. Hönsen vågar han sig dock på
i deras hönsgård.
Spindeln. Spindlar få aldrig skadas eller dödas. Om man får se en
liten svart spindel gå fram och åter på sina kläder, betyder det tur.
Storken. Då ett barn födes, säges det, att storken kommit med det¬
samma. Detta år oberoende av, om storkar hava sin tillvaro inom orten
eller icke. Barnen sägas åven vara hittade i någon närbelägen källa. I
fornsvenska rimkrönikan kallas storken Odensvala.
Svalan bör icke ofredas, ty detta medför olycka. Att döda en svala
anses mycket farligt. Då svalan flyger lågt, blir det regn. Svalorna voro
i gamla tider tärnor hos en prinsessa, från vilken de tillägnat sig sax och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
