Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidsbilder - Från Indelningsverkets dagar - När Östgöta ryttare sutto av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 TIDSBILDER.
aldrig sedd utom i Ryssland. Det gjorde mig hjärtligen ont om mina
ryttare, som kunde se av mina ögon, vad jag ville, och verkställde det
lika prompt av tillgivenhet, som om de fruktat straff. Jag kan ej glömma
deras förhållande, då de nyss kommit hem från kriget. Jag hade utsatt
ett så kallat ådermöte, då hästarnas tillstånd överses och de, som behöva
det, åderlåtas, rensas i munnen m. m. Jag Sxulle då se ryttarne för
första gången efter hemkomsten. De voro, som vaidigt vid sådana till¬
fällen, uppställda till fots utan gevär. Då jag nalkades, kommenderade
löjtnanten: rätta er. Men hela skvadronen sprang fram och omgav rnig.
De hoppade av glädje, de närmaste klappade mig, och det blev ett blan¬
dat sorl: »Välkommen, välkommen, vår ryttmästare, gudskelov att vi
få igen vår ryttmästare» m. m. s. Jag tog i handen så många, jag kunde
räcka. Så snart jag fick ljud sade jag högt: »Förlåt dem, herr löjtnant.
Då man råkar gamla vänner, glömmer man bort sig.» Därpå kommen¬
derade jag: rätta er, och i ögonblicket voro de rättade med yttersta nog¬
grannhet. Man måste vara född hätsk att kunna kommendera ett sådant
folk utan att älska dem. Besynnerligt var, att löjtnanten hade skrivit mig
till, att jag nu ej skulle återfinna den goda anda, som fanns i -skvadro-
nen, innan den gick till Finland, där den insupit hat och förakt för offi¬
cerare. Men han var misstrogen, grälig och hade ej gåvan att göra sig
älskad, eljest skicklig officer och oförvitlig i uppförande. Då nägon fe¬
lade av liknöjdhet eller illvilja, som någon gång hände i början, men i
senare tider sällan eller aldrig, var jag likväl mycket strängare än han.
Då jag nu skulle lämna ifrån mig skvadronen, mönstrades den av
landshövdingen, och han kom först. Jag gjorde honnör för mönstrings-
herren, och som jag förutsåg, att den nye chefen skulle komma strax
efter, lät jag honnören räcka, så att jag ej gjorde särskild honnör för
honom. Jag såg, att han blef arg, men han kunde ej anklaga mig, tv
han var emottagen med honnör. Mönstringen började. Han ville att
alla, som hunnit till 40 år, skulle avskedas. En sådan förekom bland
andra vid mönstringen, för vilken han begärde avsked. Det var en av
de bästa ryttarne i skvadronen. Jag sade till mösterherren: »Det är
min skyldighet att anmäla, det denne karlen har sin fulla styrka och kan
utstå alla krigets mödor. Hans uppförande år berömligt. Hans rust-
hållare önskar behålla honom, han har ett gott torp, en hustru och G
barn, som alla bliva tiggare, om han nu avskedas.» Mönsterherren sade:
»Min bästa Jernfeltz, jag kan ej avskeda honom — han står kvar.» Då
sade översten: »Det förundrar mig, att de vilja stå kvar. Jag trodde,
att de ville taga avsked allesammans.» —»Det skulle de göra allesam¬
mans», svarade jag, »om de hade annat val än stå kvar eller tiggar¬
staven för sig, hustrur och barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
