Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seder och bruk - Vid julhögtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 SEDER OCH BRUK.
hava att ge »kritera» vid sjukdomar och i allmänhet för att djuren skulle
»trivas».
Juldagen måste inan gå upp tidigt i ottan, om hemmet var be¬
läget långt från kyrkan, redan kl. 1. Först gavs åt djuren ett gott fo¬
der med den upplysningen: »nu är det julotta», därefter åt man skynd¬
samt litet mat, fläsk och bröd samt juldricka och den enda gången på
året kaffe, varpå man gick till kyrkan, där julottan började kl. 5, ome¬
delbart åtföljd af högmässa. Efter hemkomsten från kyrkan åt man till
middag höns, skinka, kött, korv med bruna bönor. Efter middagen vi¬
lade man sig och sedan tillbragtes juldagen i stillhet och företedde ingen
synnerlig olikhet med en vanlig helgdag.
Annandag jul måste man även vara uppe riktigt i otta och ute i ladu¬
gården. Eljes kunde det hända, att innan man hunnit upp, grannarne
redan städat »fäjset» antingen på det sättet, ifall man hade ovänner, att
hela »fäjset» var alldeles igenfyllt med halm och gödsel, så att kreaturen
voro alldeles övertäckta därav, eller också, om folket var omtyckt och
ansett, kunde vänliga händer hava gjort fint i ladugården, innan man
vaknade, men då blevo de vänner, som förrättat ett sådant arbete, in¬
bjudna till frukost, då det kunde gå ganska hett till med glöggarna.
Annandagsfrukosten började alltid med lutfisk och glögg (fisken vill simma).
Efter annandag jul var sedan lutfisk en stående dagvard (daval) ända
till påsken, ehuru denna rätt snart försämrades och ofta bestod till stör¬
sta delen av »pära-bitar» (potatis), som man »bette» ibland lutfisken.
Därav kommer ordspråket »jula räcker ända te påska».
Hölls ibland något julkalas, så inträffade detta alltid vid nyårstid.
Så gick det helt naturligt icke till i varje hem. Men att skildra de
mångtals olika sätt, varpå julaftonen firades eller firas, år helt natur¬
ligt icke möjligt. Strålande ljuskronor och tindrande julgranar, dyrbara
julpresenter av juveler och smycken, balklänningar och dräkttyger i det
ena hemmet, de enklare julljusen och granarna samt de vardagligare
gåvorna i det andra, fattigdom och brist men ändock julfrid i månget,
dryckenskap och vantrevnad i andra växla om vartannat. Utelivet med
kamrater har särskilt i städerna fört en och annan till den plats, som
julafton borde vara fri från varje gäst: den hårda britsen i arresten.
Som redan är nämnt, glömdes icke husdjuren till julen. Gårdshunden
ansågs ha rätt att vara fri och lös julafton. Åt fåglarna utsattes en sädes-
kärve, på det de lätt skulle få sin föda. Där julgranen icke hade plats
innomhus, återfanns den ofta på gårdsplanen, ehuru då utan prydnader.
Då julen nalkades, tillönskade den ene den andre: »god jul».
Då julgröten åts, var det vanligt att rimma, om också rimmen säl¬
lan eller aldrig voro så snillrika. »Denna gröt», kunde det heta, är »kokt
av gryn och icke av mjöl, Måtte det nu med Johans och Gretas förlov¬
ning inte bli’ rnVt söl», o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
