Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seder och bruk - Bondbröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDER OCH BRUK. 397
besvaras. Sedan frieriet var överstökat och allt gått efter beräkning, ut-
togs lysning hos prästen av blivande brud och brudgum samt den förras
giftoman. Och därefter begåvo sig de förlovade, vanligen åtföljda av
fästmöns mor, för att köpa »begåvningen», vilken bestod av psalmbok,
oftast med pergamentsband, sirat med hjärtan i rött och rikt förgyllt.
Därtill kommo handskar, påsydda med figurer i olikfärgad silkestråd, silkes¬
halsdukar, tyg till svart klädning, bindmössa sarnt ring till vigseln m. m.
Då det lystes första gången, sades det, att den blivande bruden »ram¬
lade utför predikstolen», varav det sedan blivit en följd att en blivande
brud ofta av någon bekant fick till lysningspresent »käpp och krycka»,
i betydligt förminskad storlek uppfästad å ett litet prydligt hyende.
Varken lysning eller bröllop brukade försiggå i nedan, enär då äktenska¬
pet skulle bliva barnlöst. Första lysningsdagen gingo de förlovade icke
i kyrkan, men väl den andra för att åhöra lysningen. Därvid plågade de
påtaga sig sina ömsesidiga begåvningar.
Någon dag före bröllopsdagen samlades släktingar och vänner till
ett samkväm, det s. k. »avskedsölet», senare kallat »svensexa».
Bröllopet, som bekostades av brudens giftoman, stod i regel på en
söndag eller fredag. Vigsel på nyårsdag ansågs hava olyckliga följder.
Bruden klåddes ofta hos prästen. Som prydnader buros granna band,
örhängen och halsband av pärlor samt små silversmycken, kallade ström¬
mingar, vilka funnos vid kyrkorna och därifrån utlånades mot ersätt¬
ning. Pärlor voro dock många rädda för att använda, ty enligt gammal
sägen betyda de tårar i det kommande äktenskapliga livet. Därtill kommo
andra utsmyckningar samt brudkronan, understundom omgiven med en
myrtenkrans. Håret föll utslaget ned. Slöjan var merendels vit, men
även ljusröd slöja begagnades någon gång. Brudgummen bar ortens
dräkt. Brudtärnorna, åven kallade brudpigor, voro även grant utstyrda
med blommor, rosetter och glitter.
På morgonen bröllopsdagen samlades de deltagande i brudgummens
hem för att därifrån begiva sig till kyrkan. Karlarne redo iklädda sporrar.
Kvinnorna åkte. Före avfärden bjödos de på en riklig frukost, varvid
prästen höll tal. Var avståndet till kyrkan något så när långt, föfsågos
karlarne med förning, vanligast bestående av brännvin i en medförd
flaska samt något vetebröd. Dessa bröllopståg kunde understundom hava
en ansenlig längd. Ånnu så sent som på 1860-talet kunde man vid ett
bröllop i en av Restadgårdarna i Vånga socken räkna till mer än 60
man till häst, och däri voro då icke räknade brudgum, »hovriddare» eller
»brudgumsdrängar» och de sex spelmännen, även de ridande.
Då tåget kom in på bröllopsgården, skulle sikte tagas på, huru prästens och
brudgummens hästar höllo sina huvuden. Höllo de dem högt uppburna,skulle
brudparet bliva gammalt.
Bruden skulle vid ankomsten hålla sig dold, så att hon själv osedd
först skulle få se sin blivande man. Detta skulle båda lycka, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
