Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seder och bruk - Begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 SEDER OCH BRUK.
Begravning.
Det gamla lagstadgandet om begravning i stillhet eller i tysthet, som
det även hette, och som långt ifrån vittnade om fördragsamhet mot den
döde, har ända till senaste tid bestått, om också i sitt senaste skick in¬
skränkt till endast några få fall. Ett par exempel ur Linköpings kyrko¬
böcker anföras här.
År 1703 bröt en gammal soldat, som under många år bott i Lin¬
köping, under sitt arbete halsen av sig. Under sin vistelse i staden hade
han emellertid aldrig begärt att få gå till nattvarden, »utan det salighets-
medlet alldeles försummat och föraktat, så att pastor och komminister
icke den ringaste kunskap om honom haft». Efter magistratens resolu¬
tion från nämnda år blev han härför »begraven i kyrkogården utan van¬
liga ceremonier».
År 1713 avled vid 34 års ålder en »fransos och dansmästare» vid
namn Henrik le Roy, som några veckor vistats i Linköping. »Som han
var av katolska och påviska religionen, så begrovs han i kyrkogården
utan ceremonier».
År 1777 hade en »besökarehustru» dränkt sig i Stångån. Domen blev,
»att kroppen skulle av skarprättaren till skogs föras och nedgrävas, som
ock skedde».
År 1801 hade en torpare avlidit å lasarettet i Linköping av ett svårt
sår i halsen, som han själv tillfogat sig, efter att förut ha skurit halsen
av sitt barn. Han begravdes av skarprättaren på avråttsplatsen.
En gammal plägsed vid begravningar i Linköping var att till de in¬
bjudna gåsterna utdela s. k. gastkringlor. Detta bruk var gängse ännu
år 1820. Nämnda år hemställde emellertid ordföranden vid en socken¬
stämma med domkyrkoförsamlingen, om icke församlingens medlemmar
ville sinsemellan överenskomma att avlägga denna sed. I dess ställe före¬
slogs, att en och var efter råd och egen vilja skulle överlämna en större
gåva till stadens fattigkassa, »än som vanligen sker». Härigenom skulle
månget stårbhus befrias från en större omkostnad än det utan olägenhet
kunde tåla. De fattige skulle däremot komma att åtnjuta förökat bidrag
till lättnad i sitt elände.
»De ömsesidiga förmånerna i uppfyllandet av en dylik överenskom¬
melse» erkändes av de närvarande, vilka åven antogo förslaget samt
förbundo sig att efterleva detsamma under uttryckt önskan, att stadens
samtliga invånare skulle vara av samma åsikt.
För att till en början tala om en persons dödsfall i stad medförde
detta ännu på 1850-talet en del omständigheter, vilka sedermera så små¬
ningom bortfallit. Det första var att till umgängeskretsen sända bud,
som muntligen skulle meddela om dödsfallet, oaktat sedermera om det¬
samma annonserades i tidningarna samt särskilda tryckta meddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
