Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord av Uno Florén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltida arkitektur uppblandade med privatfilosofi
och historiska teorier har irriterat många. Helt i
onödan kan man tycka. Hans formuleringar har en
utomordentlig spänst och vem vill förneka honom
rätten att hävda att arkitekturen är en bok av granit
och marmor. Fram till Gutenberg är
byggnadskonsten mänsklighetens egentliga skrift. Men i femtonde
århundradet efterträds Orfeus stenbokstäver av
Gutenbergs blybokstäver. "Boktryckarkonsten är
historiens största händelse."
Hugos vision av det medeltida Paris är grandios.
Och vilket festligt och illustrativt reportage är inte
redan inledningskapitlet med mysterieföreställningen i
Palais de Justices stora sal och myllret av åskådare
och en oavbruten räcka fataliteter och lössläppta
upptåg till poeten Gringoires stegrade förargelse. Jag
skulle kunna svära på att Hugo hade humor, men det
förnekas bestämt av alla som kände honom. Lika
målerisk och drastisk är skildringen av de stackars
trashankarna och förbrytarna i Cour de Miracle. Och
har någonsin ett byggnadsverk porträtterats så
suggestivt med samma berusande vältalighet som den
mäktiga gotiska Notre-Dame-katedralen, romanens
levande hjärta.
De personer som rör sig i en labyrint av ljus och
skuggor och driver handlingen vidare uppfyller
kanske inte den moderna psykologins krav men de har en
mytologisk sanning. Det går inte att betvivla deras
existens. Den fruktansvärde ärkedjäknen Claude
Frollo som i hemlighet sysslar med svartkonst och
alkemi och blir vild och galen av begär till Esmeralda.
Men den sextonåriga undersköna Esmeralda, en
gång bortrövad av zigenare och med sin lilla vita get
som ständig följeslagare, har gift sig med poeten
Gringoire för att rädda hans liv. Han älskar henne i
ett ofullbordat äktenskap, men Esmeralda älskar den
elegante kaptenen Febus i den granna vapenrocken,
inkarnationen av manlig skönhet. Denne älskar bara
sig själv.
Vidundret Quasimodo, den puckelryggige
ringaren i Notre-Dame (ni minns säkert Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
