Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Mäster Jakob Coppenhole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ända till foten av schavotten för att bönfalla folket om nåd
för dem, under det att strumpvävaren endast hade behövt
höja sin skinnbeklädda arm för att få huvudena att falla på
de två lysande herrarna Guy d’Hymbercourt och kanslären
Willem Hugonet!
Därmed var emellertid saken inte slut för den stackars
kardinalen, ty han måste ända till dräggen tömma kalken
att befinna sig i ett så dåligt sällskap.
Läsaren har måhända inte glömt den fräcke tiggaren,
som vid prologens början klängt sig fast vid kanten av
kardinalens estrad. De förnämsta gästernas ankomst hade
ingalunda förmått honom att släppa taget, och under det att
prelater och ambassadörer packade ihop sig som sannskyldiga
holländska sillar uppe på tribunen, satt han där helt
komfortabelt och hade morskt lagt benen i kors på tvärbjälken.
Detta var en oerhörd fräckhet, men i första ögonblicket hade
ingen givit akt därpå, då alla ägnade sin uppmärksamhet åt
något annat. Han å sin sida såg ingenting av det, som
försiggick i salen, utan satt endast och vaggade med huvudet med
en neapolitansk tiggares oberördhet och upprepade gång på
gång mekaniskt:
— En liten allmosa!
Och det är i varje fall säkert, att han var den enda i hela
denna församling, som inte hade nedlåtit sig till att vända på
huvudet vid ordväxlingen mellan Coppenole och
dörrvakten. Men av en slump föll det sig så, att
strumpvävarmästa-ren från Gent, med vilken folket redan sympatiserade så
livligt och på vilken allas blickar var riktade, slog sig ned på
första bänken alldeles ovanför tiggaren. Och det väckte inte
måttlig förvåning, när man såg, hur den flamländske
ambassadören, efter att ett ögonblick ha betraktat den lustiga
figuren, som satt alldeles under hans ögon, helt vänskapligt
klappade trashanken på axeln. Tiggaren vände sig om, hans
uppsyn förrådde överraskning, förtjusning o.s.v. Och utan att
bekymra sig om alla åskådarna, började strumpvävaren och
tiggaren att samtala med varandra, i det de höll varandra i
handen och Clopin Trouillefous trasor hängde över estradens
guldbrokad, där de tog sig ut som en mask på en pomerans.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
