Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken - 2. Denna skall döda denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pelvis i Salle-des-Cheminées i Justitiepalatset i Paris, och än
Noaks äventyr bokstavligen skulpterade på huvudportalen i
Bourges. Eller också är det en bacchantisk munk med
åsneöron och ett glas i handen, skrattande hela församlingen i
ansiktet, såsom fallet är i Bochervilles klosterkyrka. Den
frihet, som då för tiden lämnades dem, som skrev i sten, kan
jämföras med pressens frihet i vår tid. Det var arkitekturens
frihet.
Och den gick långt. Emellanåt saknade en portik eller en
fasad varje spår av religion i sin symbolik, ja, emellanåt var
de till och med fientliga mot kyrkan. Man finner även
upproriska sidor av Guillaumes av Paris hand under 1200-talet
och av Nicolas Flamels under 1400-talet.
Jacques-de-la-Boucherie var från sockel till torn en oppositionskyrka.
Endast i denna form var tanken fri då för tiden. Om någon
hade varit nog oförsiktig att utsätta sig för risken att giva den
form av handskrift hade den blivit offentligt bränd av bödeln.
Då tanken alltså endast kunde taga sig uttryck i arkitekturen,
störtade den sig från alla sidor huvudstupa åt det hållet. Därav
det ofantliga antalet katedraler över hela Europa.
Om en man då för tiden var född till poet, blev han
arkitekt. Alla andra konstarter blev arkitekturens underlydande
och underkastade dess myndighet. Arkitekterna var den
stora konstens hantverkare. Arkitekten, poeten, mästaren
var i sin person en sammanfattning av skulpturen, som
prydde dess fasader, av målningarna, som förlänade glans åt
dess fönster, av musiken, som satte dess klockor i gång och
talade genom dess orgel. Till och med den stackars poesien
i egentlig mening, som envist fortsatte att vegetera i
handskrifter, var, för att göra sig känd, nödsakad att låta infatta
sig i byggnaden i form av hymn eller prosa.
De gemensamma kännetecknen för all teokratisk
arkitektur är oföränderlighet, fruktan för framåtskridande,
bevarande av tradition, helighållande av de primitiva typerna
och det ständiga tillvaratagandet av människans och
naturens former i och för symbolismens obegripliga nycker. De
är dunkla böcker, som endast den invigde kan tyda.
Dessutom har varje linje, ja, till och med varje oformlighet däri en
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
