Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 6. Tre män med hjärtan av olika slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I samma ögonblick slog klockan i Notre-Dame långsamt
tolv. Ett sorl av tillfredsställelse drog genom massan. Den
sista vibrationen av det tolfte slaget hade knappast förtonat,
förrän detta hav av huvuden började krusas liksom vågorna
av en vindil, och ett väldigt skri höjdes från marken, från
fönstren och från hustaken:
— Nu kommer hon!
Fleur-de-Lys satte händerna för ögonen för att slippa se.
— Min förtrollerska, sade Febus, vill ni inte gå in?
— Nej, svarade hon, och dessa ögon, som hon just hade
slutit av rädsla, öppnades åter av nyfikenhet.
En kärra, dragen av en grov normandisk häst och helt och
hållet omringad av ryttare i violetta uniformer med vita
kors, hade just svängt in på den öppna platsen. Stadsvakten
beredde plats för den genom mängden genom ett kraftigt
användande av sina vita läderpiskor. Vid sidan av vagnen
red några domstolstjänstemän, lätt igenkännliga på sina
svarta dräkter och sin dåliga hållning i sadeln. Mäster
Jacques Charmolue paraderade i spetsen för dem. I den
ödesdigra kärran satt en ung flicka med händerna bakbundna
och utan någon präst vid sin sida. Hon var i blotta linnet,
hennes långa svarta hår (ty det var då för tiden sed att inte
klippa av det förrän vid foten av galgen) böljade ned över
hennes hals och hennes blottade skuldror.
Igenom dessa upplösta och böljande lockar, mera
glänsande än en korps fjäderskrud, syntes ett grovt och skrovligt
rep, som skavde den stackars flickans vackra, smala hals och
lindade sig kring den som en mask kring en blomma. Under
detta rep glänste en liten amulett, prydd med gröna
glasbitar, som hon förmodligen fått behålla, endast därför att man
inte ansett det löna mödan att vägra henne det, då hon gick
sin död tillmötes. Åskådarna uppe i fönstren kunde på
botten av kärran urskilja hennes nakna ben, som hon försökte
dölja under sig, liksom en sista återstod av kvinnlig instinkt.
Vid hennes fötter låg en liten get, vars ben ävenledes var
bundna. Den livdömda höll med tänderna ihop sitt illa
tillslutna linne. Det såg ut, som om hön i sitt bottenlösa elände
led ytterligare av att naken bli utsatt för allas blickar.
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
