Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 6. Tre män med hjärtan av olika slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jesus! sade Fleur-de-Lys i det hon vände sig till
kaptenen. Titta, käre kusin! Det är den där gemena zigenerskan
med geten.
Febus, som stirrade ned på kärran, hade blivit mycket
blek.
— Vilken zigenerska med geten? stammade han.
— Ah, svarade Fleur-de-Lys, kommer ni inte ihåg?
Febus avbröt henne.
— Jag förstår inte alls vad ni menar.
Han tog några steg för att gå tillbaka in i rummet, men
Fleur-de-Lys, som för kort tid sedan varit så svartsjuk med
anledning av just denna samma zigenerska, kastade nu en
skarp och misstänksam blick på honom. I detta ögonblick
drog hon sig otydligt till minnes, att hon hört talas om en
kapten, vars namn varit inblandat i processen mot denna
trollpacka.
— Vad är det fatt med er? sade hon till Febus. Man skulle
kunna tro, att åsynen av den där kvinnan gjort er förvirrad.
Febus gjorde ett misslyckat försök att skratta.
— Mig? sade han. Nej, visst inte. En sådan idé!
— Stanna i så fall, sade hon i befallande ton, och låt oss
se på ända till slutet.
Den stackars kaptenen hade inte annat val än att stanna.
Det beredde honom emellertid en viss lättnad att se, att den
livdömda satt med blicken mot botten av kärran. Det var
endast alltför sant, att det var Esmeralda. I detta sista
stadium av vanära och olycka var hon alltjämt mycket vacker;
hennes stora, svarta ögon såg större ut i det avtärda
ansiktet, och hennes bleka profil var ren och sublim. Hennes
nuvarande utseende förhöll sig till hennes förutvarande såsom
en av Masaccios madonnor till en av Rafaels; hon var
spädare, magrare, svagare.
Vad hennes tillstånd beträffar, så tycktes hon befinna sig i
ett slags dvala; bortsett från att hennes blygsamhet fanns kvar,
var hela hennes själ bruten och befann sig i ett tillstånd av
bedövning och förtvivlan. Hennes kropp slängde av och an vid
varje stöt av kärran, liksom någonting livlöst eller brustet,
hennes blick var stel och slocknad. En tår syntes alltjämt i hen-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
