Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 2. Puckelryggig, enögd och halt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karna hade med våld trängt sig in i Saint-Mérykyrkan —
det var däri deras brott bestod!
I kyrkorna fanns vanligtvis en cell redo i och för
mottagandet av dem, som sökt beskydd. I Notre-Damekyrkan
fanns en cell inredd på taksluttningen mot klostret. Det var
där, som Quasimodo efter sin vanvettiga och triumferande
språngmarsch genom tornen och gallerierna hade satt ned
Esmeralda. Så länge denna språngmarsch varat, hade
flickan förblivit nästan medvetslös och endast haft en otydlig
förnimmelse av att hon svävat uppåt, flugit genom luften,
att någonting burit henne upp från jorden. Gång på gång
hörde hon Quasimodos skallande skratt. Hon öppnade till
hälften sina ögon, och då såg hon hopgyttrat under sig
Paris’ tusentals skiffer- och tegeltak, påminnande om röd och
blå mosaik, och alldeles över sitt huvud Quasimodos
förfarliga och glädjestrålande ansikte. Då föll hennes ögonlock
åter igen; hon trodde, att allt var över, att hon blivit
avrättad, medan hon varit avsvimmad, och att den vanskapliga
ande, som hade länkat hennes jordiska öde, nu hade gripit
hennes själ och höll på att föra bort den. Hon vågade inte se
på honom, men fann sig resignerat i hans våld.
Men när den stackars klockringaren, flämtande och
andfådd, hade satt ned henne i fristadscellen, när hon kände,
hur hans stora händer varsamt lossade på repet, som skurit
in i hennes armar, erfor hon detta slags chock, som
skrämmer upp passagerarna på ett fartyg, då detta mitt i natten
stöter på grund. Hennes tankar väcktes också, och de
återvände den ena efter den andra till henne. Hon såg, att hon
befann sig i Notre-Damekyrkan, hon kom ihåg, att hon
blivit ryckt ur bödelns händer, att Febus levde och att Febus
inte älskade henne längre, och då dessa två tankar, av vilka
den sistnämnda göt så mycken bitterhet över den första,
samtidigt framställde sig för henne, vände hon sig till
Quasimodo, som förblivit stående framför henne och vars
uppsyn skrämde henne, och sade till honom:
— Varför har ni räddat mig?
Han betraktade henne med ängslan som om han försökt
att gissa sig till vad hon sade till honom. Hon upprepade sin
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
