Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 2. Puckelryggig, enögd och halt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fråga. Då såg han på henne ännu en gång med djupt
bedrövad min och avlägsnade sig hastigt, kvarlämnande henne i
den största förvåning.
Inom några minuter kom han tillbaka med ett bylte, som
han lade framför hennes fötter. Det var litet kläder, som
några människovänliga kvinnor för hennes räkning hade
lagt ned på tröskeln till kyrkan. Då sänkte hon blicken och
betraktade sig själv, fann sig nästan naken och rodnade.
Livet höll på att återvända till henne.
Något av hennes blygsel tycktes meddela sig till
Quasimodo. Han höll sin stora hand för ögonen, och ännu en gång
avlägsnade han sig med dröjande steg.
Hon klädde sig hastigt. Där fanns en vit klänning och en
vit slöja, en novisdräkt i Hotel-Dieu. Hon hade nätt och
jämnt avslutat sin toalett, då hon såg Quasimodo komma
tillbaka med en korg på ena armen och en madrass under
den andra. Korgen innehöll en butelj jämte bröd och litet
mat. Han ställde ned korgen på golvet och sade:
— Ät.
Han bredde ut madrassen på stengolvet och sade:
— Sov.
Det var sin egen måltid, sin egen bädd, som den stackars
ringaren hade hämtat åt henne.
Zigenerskan höjde blicken för att tacka honom, men
kunde inte få fram ett ord. Den stackars saten var i sanning
ohygglig att se på. Rysande slog hon åter ned ögonen.
Då sade han till henne:
— Jag skrämmer er. Jag är mycket ful, inte sant? Se inte
på mig, lyssna endast till mina ord. Under dagens lopp
måste ni stanna här, men nattetid kan ni ströva omkring överallt
i kyrkan. Men lämna inte kyrkan vare sig dag eller natt. Det
bleve er undergång. De skulle döda er, och jag skulle dö.
Rörd av hans ord, höjde hon huvudet för att svara
honom, men han hade försvunnit. Hon var ensam,
begrundande denna vidunderliga varelses sällsamma ord och
slagen av tonfallet i hans röst, som var så sträv och samtidigt så
mild.
Sedan såg hon sig omkring i cellen. Den var ett litet rum,
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
