Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 3. Döv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE KAPITLET
Döv
Då hon vaknade följande morgon, märkte hon, att hon hade
sovit. Det förvånade henne, ty hon hade så länge varit ovan
vid att sova. En munter solstråle föll in genom fönstret och
lekte i hennes ansikte. Samtidigt med solen såg hon vid
fönstret Quasimodos olyckliga ansikte. Ofrivilligt slöt sig
hennes ögon, men förgäves, tvärs igenom sina rosiga
ögonlock tyckte hon sig se detta enögda gnomansikte med de
gapande luckorna mellan tänderna. Medan hon alltjämt
blundade, hörde hon en sträv röst säga mycket milt:
— Var inte rädd. Jag är er vän. Jag kom hit för att se på
er, när ni sov. Det gör er väl ingenting, att jag kommer och
tittar på er, medan ni sover? Vad gör det er, att jag är här,
när ni håller ögonen slutna? Nu går jag igen. Se, nu står jag
bakom väggen, nu kan ni åter slå upp ögonen.
I den ton, i vilken dessa ord uttalades, låg det något ännu
mer klagande än i själva orden. Rörd av dem, slog
zigenarflickan upp ögonen. Han hade verkligen avlägsnat sig från
fönstret. Hon gick fram till det och såg den stackars
puckelryggen inkrupen i ett hörn i en sorgsen och resignerad
ställning. Hon ansträngde sig att övervinna den motvilja, som
hon erfor vid hans åsyn.
— Kom hit, sade hon milt.
När Quasimodo såg att hennes läppar rörde sig, trodde
han, att hon befallde honom att avlägsna sig. Då reste han sig
upp och drog sig haltande, långsamt, med hängande huvud
tillbaka och vågade inte höja sin förtvivlade blick mot flickan.
— Kom hit, säger jag, ropade hon, men han fortsatte att
avlägsna sig. Då sprang hon ut ur cellen, efter honom och
lade sin hand på hans arm. Då Quasimodo kände trycket av
hennes hand, darrade han i hela kroppen. Han såg på henne
med bönfallande min, och när han då fann, att hon försökte
draga honom till sig, strålade hela hans ansikte av glädje och
ömhet. Hon försökte draga honom med sig in i cellen, men
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
