Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hund, som vädrar villebrådets närhet och ogärna avlägsnar
sig. Till sist skakade han på huvudet och svingade sig upp i
sadeln. Gudules hjärta, som varit hopsnört av ängslan
vidgades åter, och i det hon kastade en blick på dottern, som
hon hittills inte vågat se åt, viskade hon:
— Räddad!
Den stackars flickan hade hela tiden legat i sin vrå, utan
att andas, utan att röra sig, med tanken på döden ständigt
framför sig. Hon hade inte gått miste om ett ord av samtalet
mellan Gudule och Tristan, och varje styng av ängslan, som
genomborrat hennes mors hjärta, hade haft ett gensvar i
hennes eget. Hon hade, så att säga, hört varje knakande i
den tråd, som höll henne hängande över avgrunden. Många
gånger hade hon tyckt sig höra den brista, och det var nu
först, som hon började känna fast mark under sina fötter. I
samma ögonblick hörde hon en röst säga till Tristan
l’Her-mite:
— För tusan, herr prevot, det är inte mitt göra att hänga
trollpackor. Pöbelupploppet är nu nedslaget. Nu
överlämnar jag åt er att ensam sköta om ert arbete. Ni måste tillåta
mig att återvända till mitt kompani, som väntar på sin
kapten.
Denna röst tillhörde Febus de Chåteaupers. Vad som
tilldrog sig inom flickan, är omöjligt att beskriva. Jaså, han var
där, hennes vän, hennes beskyddare, hennes stöd, hennes
Febus! Hon sprang upp, och innan modern kunnat hindra
henne, hade hon rusat fram till gluggen och ropat:
— Febus! Hitåt, min Febus!
Men Febus var inte längre kvar där. Han hade just ridit
i galopp kring hörnet av Rue de la Coutellerie. Men Tristan
hade ännu inte givit sig iväg.
Med ett rytande av förtvivlan kastade cellkvinnan sig
över dottern. Hon drog henne tillbaka så våldsamt, att
naglarna trängde in i dotterns hals. Det var emellertid för sent.
Tristan hade sett henne.
— Hahaha! utbrast han med ett skratt, som blottade alla
hans tänder och kom hans ansikte att påminna om en
vargkäft. Två råttor i råttfällan!
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
