Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur Risebergaboken blev till, av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
amfiteatraliskt stigande terräng för de två tusen åskådarplatserna, med
en mäktig fondvägg i ruinens höga gavel och med det rogivande lugn,
som en gammal park av ädla lövträd och en traditionsmättad svensk
herrgård skänka. Det är tänkbart att klosterspelet den 22 juni 1930
markerar en ny utvecklingslinje för Riseberga-arbetet. I alla händelser
har man redan på flera håll inom provinsen uttalat en önskan att
klosterspelet skall bli en permanent institution.
Riseberga-arbetets tredje etapp är utgivandet av den volym, som
härmed erbjudes åt vårt företags gynnare och vänner. Redan under våra
första överläggningar i början av december 1929 föreslog jag mina
vänner, att vi skulle vädja till ett antal av våra författare och andra
kulturpersonligheter om bidrag till en bok, förslagsvis kallad Risebergaboken
och avsedd att sprida kännedom om och intresse för vårt företag.
Som ett första steg mot förverkligandet av denna tanke skrev jag den
6 december till den främste av nu levande närkingar, Verner von
Heidenstam, Tivedens och Nordvätterns skald, och bad honom att inleda
Risebergaboken med ett kort uttalande rörande våra planer. Med omgående
post kom det svar, som bildar ett av de inledande bidragen i denna bok.
Min nästa hänvändelse gällde Selma Lagerlöf. Hon var i Stockholm
under Nobel-dagarna i december 1929, och jag förfrågade mig genom
förmedling av hennes väninna och Stockholms-värd, fröken Valborg
Olander, och fick löfte att få sammanträffa med d:r Lagerlöf i fröken Olanders
hem på förmiddagen den 13 december.
Jag hade ej sett Selma Lagerlöf sedan Linné-jubileet i Uppsala 1907,
och åren hade ju tryckt sin prägel även på henne.
Man hade — tydligen med ringa skäl, det fann jag nu — ingett mig
den föreställningen att min mission hos den stora diktarinnan ej skulle
bli den lättaste. Därför hade jag denna gång uppgjort en väl
genomtänkt operationsplan.
Jag började med att erinra om det stora Linné-jubileet, då jag fått
tillfälle att lyckönska henne som nypromoverad hedersdoktor.
”Men doktor Lagerlöf”, fortsatte jag, ”jag tror att vi ha en mycket
äldre anknytning.”
Hon såg en aning mystifierad och road ut.
Så började jag att berätta ett av mina tidiga barndomsminnen från
Övre Östa gård, som före min fars tid tillhörde släkten von Hofsten, och
där jag som liten pojke hörde gårdsfolkets hågkomster av ”Gamla Hennes
Nåd”, en sträng och nyfiken gumma, som satt i sitt fönster och granskade
alla vägfarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
