Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syster Karin och syster Sisla, av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sys Een IK aren oehidyds bear usla
förstod latin, och hon kunde skriva av böcker. Hon gjorde klostret
mycken nytta och heder. Men syster Karin! Hon, som inte en gång
kunde pränta sitt eget namn!
Ja, så där stod det till i Riseberga kloster, när som doktor Martin
Luther tog itu med den stora religionsförbättringen.
Vad skall man säga att det var likt? Det kändes visst, som: om marken
under en skulle skälva och skaka, som om allt omkring en skulle störtas
omkull och det inte i hela världen funnes en fast punkt att stå på.
Eller kanske att det kändes så, som om man skulle ha ägt en stor skatt
av guld och silver och haft den nerstoppad i ett starkt järnbandat skrin,
men så en vacker dag, då man slår upp locket, finner, att både guldet
och silvret ha försvunnit och att i hela skrinet inte finns något annat än
aska och grus.
Ja, hur skulle det kännas nutilldags, om man hade suttit i säker och
tryggad ställning och trott sig viss om att det varken i detta livet eller
i det tillkommande kunde hända en något svårt eller obehagligt, och
man med en gång bleve berövad inte bara det jordiska välståndet utan
också det himmelska?
Vad ville det till exempel säga på den tiden att vara nunna i Riseberga
kloster? Jo, det ville säga bland annat, att tvåhundratjugufyra land-
bönder måste lägga årlig skatt av oxar och får, av svin och gäss, av
humle och malt, av säd och vilt, av fisk och rovor, för att man skulle
ha nog till sitt uppehälle. Det ville säga, att man kunde vänta att ödmjukt
bli kysst på hand av varje främling, som kom till klostret för att begära
gästfrihet eller annan hjälp. Det ville säga, att man åtnjöt heder och
aktning av alla människor, därför att man med helig vandel tjänade av
inte bara på sina egna utan på hela världens synder. Det ville säga,
att man med fasta och bön hade förvärvat en skatt i det landet, där
inga tjuvar grava och stjäla. Men nu, nu blev allt det där taget ifrån en.
Nu, sades det, var det inte mer någon nytta med klosterfolket. Nu med
ens voro de inte bättre än alla andra. Ja, dét gick an, om de inte
höllos för vida sämre, om det inte gick värre förtal om dem än om
turkar och hedningar.
De måtte väl känna det, som om de vore ute i full storm på ett gungande
skepp. De kunde väl inte låta bli att undra varför inte han, som hade
makt över väder och vind, sträckte ut sin hand och bjöd ovädret att
lägga sig.
Ja, vi få föreställa oss hur det kändes en dag i Riseberga, då de hade
kommit tillsammans, hela hopen av nunnor, i kapitelsalen. Abbedissan
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
