Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syster Karin och syster Sisla, av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SARA TES Sr feat RR sne 2
$
SSE mars
Än RA LOI
Sas,
Risebergaboken
”Detta var det enda, som kunde göra mig en glädje på en sådan dag”,
sade hon. ”Detta, att få se er två som vänner. Nu menar jag, att jag
kan våga tro, att Gud intet skall övergiva oss.”
Efter detta var det, som om det skulle ha kommit en litet bättre tid
för systrarna i Riseberga. Visserligen var kyrkan alldeles utplundrad,
visserligen hade till och med guldkorset, som abbedissan brukade bära
om halsen, måst lämnas till kronan, visserligen var kungens fogde snål
och ville pruta på underhållet till klosterfolket, men de fingo åtminstone
vara i fred. Ännu hade de kvar sina präktiga, stora salar och hus, ännu
satt syster Sisla i biblioteket och skrev av böcker, ännu bar örtagården
kryddor och frukt, ännu samlade bien honung och vax, och alltibland
kom en munk vandrande ifrån Varnhem eller Alvastra, som kunde ta
emot deras bikt och läsa en mässa.
Abbedissan fick tillbaka sitt lugn, sången ljöd på nytt i kyrkan, och
syster Karin började återigen att bli trög och lat och fann det mestadels
onödigt att säga något.
Några nya nunnor kom det inte till klostret, men det kom heller inga
flygskrifter eller svåra rykten, och de sju nunnorna, som voro kvar i
klostret, hoppades redan, att de skulle få stanna där i stilla ro till död-
dagar.
Men så råkade elden komma lös en blåsig natt. Det såg inte så farligt
ut till en början, men blåsten förde lågorna mot några gamla hopbyggda
trähus, där fick den god näring, och snart var hela klostret inte annat
än ett eldhav.
När morgonen kom, var verket färdigt. Abbedissan och de sju syst-
rarna, som hade förblivit trogna, voro frälsta till livet, men nu hade
de inte mer någon kapitelsal, intet bibliotek, intet refektorium, ingen sov-
sal, inga förrådsrum, intet kök. Ja, de hade inte en gång en kyrka, där
de kunde lägga sig ned för sin Gud och klaga sin nöd. Kyrkan hade
bränt, den också, det var bara fyra nakna murar, som funnos kvar
av den.
Nu måste abbedissan ha ansett, att detta var ett tecken från Gud,
att det skulle vara slut med Riseberga kloster för alltid, och hon sade
till systrarna, att nu hade deras herre gett dem orlov, så att de kunde
lämna hans tjänst. Hon påminde dem om att de allesammans voro av
god ätt och hade rika släktingar. Till dessa borde de nu draga och bedja
om huld och skydd, ty här kunde de inte längre förbliva.
Ingen motsade henne, och abbedissan vidtalade fogden, som skötte
Riseberga gård, att han skulle skaffa ridhästar och anständigt följe, så
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
