Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syster Karin och syster Sisla, av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNIer KNKAPiR OCh IPIter BLItla
att såväl hon själv som de sju systrarna skulle komma välbärgade till
vänner och fränder.
Ett par dagar efteråt stodo åtta ridhästar med kvinnosadel utanför de
eländiga högar av bränder och kullfallna murar, som nu utgjorde Rise-
berga kloster, och dessutom en hel hop väpnat folk, som skulle ledsaga
de resande. De stackars husvilla kommo snart tillstädes och bestego sina
gångare. Det dröjde inte, förrän alla sutto i sadeln, utom förstås syster
Karin, som alltid måste vara den sista.
Man fick länge söka henne, och då hon äntligen visade sig, var hon helt
och fullt den gamla syster Karin, slö och loj och ur stånd både till
handling och tal.
Abbedissan tillsade henne på det strängaste, att hon genast skulle stiga
till häst, men syster Karin tycktes inte förstå henne, utan stod orörlig.
Det blev stor uppståndelse. Abbedissan befallde än en gång, och syster
Sisla sökte övertyga och övertala, men syster Karin stod där ståtlig och
vacker och envis och flyttade sig inte ur stället.
”Varför vill du stanna?” ropade syster Sisla. ”Du kan intet fira
gudstjänst, du kan intet ge ailmosor, du kan intet bjuda en resande tak
över huvudet.”
Syster Karin hade intet att svara, men hon stod kvar trög och loj,
som om hon alls ingenting hade förstått.
Då vinkade abbedissan åt fogden, att hon ville fara. Hon menade, att
om syster Karin såg henne och de andra systrarna rida bort, skulle
hennes motstånd brytas, så att hon i all hast skulle sätta sig på hästen
och följa efter.
Men syster Sisla hade funderat ut något annat. När de andra redan
hade satt sig i rörelse, hoppade hon ur sadeln, gick fram till syster Karin
och sade med fast röst: ”Om du, syster Karin, stannar i Riseberga, så
stannar jag med.” Ty syster Sisla tänkte som så, att om syster Karin,
som dock var en godhjärtad människa, såg, att någon ville uppoffra
sig för henne och stanna hos henne, då skulle hon bli rörd och flux
sätta sig till häst för att rädda den andra ur detta elände.
Och syster Karin tycktes verkligen bli uppskakad vid detta, att syster
Sisla ville stanna för hennes skull. Hon stod där inte längre loj och
orörlig, utan böjde sig fram och betraktade henne med iver och skärpa.
Därpå sjönk hon hastigt ner på sina knän för syster Sisla och kysste
hennes fötter.
”Är det sant, syster Sisla, att du vill stanna här hos mig? Då tackar
jag dig, syster Sisla, jag tackar dig.”
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
