Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syster Karin och syster Sisla, av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅ
3
H
|
FA Fn NINE LIT aa Sn
Risebergaboken
Syster Sisla såg, att syster Karin hade råkat i stark rörelse. Hela
hennes kropp skakade, hennes röst var högljudd, och tårarna strömmade
ur hennes ögon.
”Är det sant, att du intet vill rida bort från mig, arma, olyckliga
människa?” frågade syster Karin.
Syster Sisla undrade om nu verkligen det genombrottet hade kommit,
som abbedissan hade väntat på. Och på samma gång förstod hon, att
syster Karin måste hysa en stor kärlek för henne, syster Sisla, då hon
hade blivit så gripen av att hon hade stannat. Hennes eget hjärta rördes,
och hon utropade:
”Visst vill jag stanna hos dig, syster Karin, jag skall aldrig lämna dig.”
+
År 1556, tio år efter att Riseberga kloster hade brunnit, kommo ett
par unga djäknar, som hade fått rätt till socknegång i Närke, dragande
där förbi. Som det var vackert sommarväder och de ingen brådska hade,
fingo de lust att gå in bland ruinerna och se sig om.
De funno, att just ingenting var bortskaffat efter branden. Halvt för-
kolnade timmerstockar lågo kvar, såsom de hade fallit efter eldsvådan.
Skorstenspipor och murrester reste sig ännu ur all bråten, som täckte
marken. Det enda nya var väl, att en hop hallonbuskar hade vuxit upp
på brandtomten, och djäknarna sågo med glädje, att de voro fulla med
mogna bär.
De började genast smörja kråset, men då blevo de ivrigt tillropade av
ett par gamla klosternunnor, som sutto i solskenet utmed kyrkväggen
och spunno lin. Den ena var lång, vacker och vithårig, den andra liten
och hopsjunken, men med livliga ögon och ett hår, som ännu var mörkt.
Deras gamla, grå vadmalskåpor voro illa slitna, men anständigt stoppade
och lagade. Båda två svängde sina sländor raskt och hurtigt, bådas ansik-
ten voro milda och vänliga, om än något sorgsna.
De hade ropat till de två djäknarna för att säga dem, att det fanns
gott om huggorm i stenröset, där hallonen växte, och bådo dem hellre
komma fram till dem, om de voro hungriga, och smaka på deras kost.
Därpå hämtade de öl, bröd och honung, och ungersvennerna satte sig
på marken framför dem, spisade och drucko.
Man får tänka sig dessa djäknarna. De hade blivit uppfostrade i
rädsla för allt, vad papister hette, och hade kanske aldrig förr mött
någon munk eller nunna. De voro rätt bestörta och visste inte om de
riskerade sin eviga salighet genom att ge sig i lag med dessa katolska
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
