Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syster Karin och syster Sisla, av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syster Karin WC INAEER OB
systrar, men som deras hunger var stor och tvingande, så tänkte de väl,
att de fingo stå sitt kast.
De båda gamla klosterfruarna voro språksamma. De frågade vand-
ringsmännen vad de voro för ena och varifrån de kommo, och när dessa
berättade, att de voro scholares från Strängnäs, ville den mörkhåriga
visa, att också hon satt inne med verklig lärdom, och växlade med dem
några latinska fraser.
Nunnorna frågade om allt möjligt, om kungen, om tillståndet i landet
och om deras resa. De undrade om de svenska voro så välbärgade nu-
mera, att det var mödan värt att gå från gård till gård med tiggarpåsen.
Ungersvennerna prisade och berömde. De sade, att köpstadsmännen
redde sig gott, sedan de hade blivit fria från lybeckarna. Bönderna
hade av kungen själv blivit lärda och tillhållna att bruka jorden med
mera iver och förstånd och erhöllo nu tredubbla skördar. Dessutom
rådde fred och ordning överallt. Allt var mycket bättre än förr i världen,
och Gustav Eriksson var den störste konung, som någonsin hade suttit på
Sveriges tron. De två nunnorna sågo på varandra och suckade, men strax
därefter smålogo de på nytt. ”Vi är glada att höra, att det står väl
till i landet”, sade de helt stilla.
Ungersvennerna togo nu mod till sig att göra dem några frågor. Varför
sutto de kvar här i denna eländigheten? De sågo ut som fruar av högt
stånd, och de hade väl fränder och vänner, som kunde ta dem i sina hus.
Härtill skrattade de gamla, och den mörka svarade, att detta var
deras kloster och att de inte ville lämna det, fastän det nu låg i spillror.
De ledo ingen nöd här. De fingo underhåll av fogden, och de höllo till
i en källare under klostret, fastän de, då det var vackert väder som i dag,
tyckte om att flytta ut i solskenet med sitt arbete.
Deras vänlighet och blidhet voro så stora, att de båda djäknarna fat-
tade stor vänskap för dem och inte tyckte sig kunna uthärda att veta dem
sitta kvar i dessa skröpliga ruiner. De sporde dem om de inte visste,
att det numera var klosterfolket tillåtet att bo ute i världen, varhelst de
behagade.
De båda nunnorna gåvo varandra en vacker blick, och den mörka, som
alltjämt förde ordet, svarade, att den herren, som hade tagit dem i sin tjänst,
ännu inte hade givit dem orlov. De hoppades, att de ännu länge skulle
få fortsätta att tjäna honom, ty häri låg all den lycka, som de begärde.
Men ungersvennerna blevo för varje avslag allt ivrigare. De undrade
hur de här kunde känna sig lyckliga, de voro dock från början vana
vid annat än att bo i en källare.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
