Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterruinen och dess problem, av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
särdeles förödande verkan ävensom att kyrkobyggarna i Edsberg hämtat
betydande kvantiteter mursten från de förvisso omfångsrika ruinmassorna.
Än en gång bringas i åtanke Eks uppgift att ”icke mehr ähr til finnandes
uthan allenast een mur”.
Nästföljande period kunna vi räkna mellan 1650 och 1830. Vi veta
emellertid icke just mycket om ruinens öden under denna tid. Den hero-
stratiskt ryktbara kalkugnen, som traditionen vet berätta ha varit i bruk
på 1820-talet inom själva klosterområdet, synes av vissa tecken att döma
dessbättre kunna reduceras till en myt, men däremot kan man ej draga i
tvivelsmål att en kalkugn, förlagd till den s. k. Solbergshagen, verkligen
existerat och — som Magnus Roth berättar i sina minnen — under slutet
av 1700-talet matats med sten från ruinen. Och man kan vara för-
vissad om, att under loppet av tre sekler icke något stenbygge på Rise-
berga gård försummat att profitera av de hart när outtömliga tillgångar
på huggen sten, som ruinområdet erbjöd. Man är tacksam och nära nog
förvånad över att ändå så mycket finnes kvar.
Med arrendatorn på Riseberga N. G. Roths utgrävningar 1830 tar så
räddningsarbetet sin början. Dessa första åtgärder torde kunna betecknas
som en storstädning, vilken förmodligen skulle ha förefallit oss sentida
skrupulösa fornminnesvårdare en smula riskfylld, men som dock hade det
ovärderligt goda med sig, att betydande delar av klosterkomplexet blot-
tades, att den värsta förstörelsen stävjades och att kulturforskarnas upp-
märksamhet på allvar fästes vid de märkliga byggnadsresterna. Att Hof-
berg på 1860-talet kunde uppgöra sin förhållandevis fullständiga och
alltjämt till väsentliga delar giltiga planritning över kyrkan och klostret,
är nog huvudsakligen att tillskriva 1830—32 års grävningsarbeten.
De mera systematiska utgrävningarna datera sig från 1899, då då-
varande vice pastorn i Edsberg C. G. Lundberg — till stor del på egen
bekostnad — i samarbete med Risebergas ägare, kapten A. Lenman, tog
itu med den lockande uppgiften. Hans korrespondens i ärendet med riks-
antikvarien Hildebrand bär vittne om både entusiasm och kunnighet, och
det arbete som medhanns under loppet av en sommar var förvisso av
stort värde. Detsamma gäller ock de på statligt fornminnesvårdande ini-
tiativ 1903—04 föranstaltade grävnings- och konserveringsåtgärderna
under ledning av fil. d:r E. Eckhoff. Därefter följer ett ur många syn-
punkter beklagligt, mer än tjugoårigt interregnum, under vilket de ofull-
ständigt konserverade och hastigt vittrande murresterna utsättas för åt-
skillig av fukt, frostsprängning och olämplig vegetation orsakad förstö-
relse, som gjorde faran för ruinens fortbestånd större än vad den varit
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
