Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riseberga kloster och medeltidsträdgårdarna, av Rutger Sernander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
i sin ”Örta-Bok” ett särskilt kapitel ”Om Mästerörtz 10 Dygder”. Efter
att ha odlats såväl i munkarnas som lekmännens trädgårdar under me-
deltiden och ett stycke in på nyare tid, har den emellertid nu fullstän-
digt avglömts. Men om man riktigt letar invid gamla gårdar, kan man
under förutsättning att man har riktig tur, hitta en eller annan tuva.
Granskar man dessa förekomster, synes det mig, som om mästerroten så-
väl i Närke som i det övriga Sverige skulle ha odlats mera uppe i skogs-
och bergsbygderna än på slätten. Detta tyder möjligen på att den i senare
tid mera använts som medicin åt boskapen än åt människor. Det är 5
Närkes-lokaler jag känner. Hamnström säger 1852: ”Funnen vid en jord-
hög N. om Kräklinge prestgårds trägård.” Carl Hartman, som gjort så
mycket för utforskandet av Närkes-floran, var den andre som anförde
mästerroten för densamma. Han hittade den i Nysunds socken uppe mot
Värmlands gräns flerstädes i Ölsbodatrakten. Sedan fann jag den i slutet
av 1880-talet på två ställen i Lerbäck: Örberga och Klockarhyttan. Vid
Örberga växte den som ett litet bestånd i ett stenrös i en hage en bit från
gården (på alldeles likartat sätt som i Närkes grannsocken Finnerödja ett
stycke upp i markerna ovan stationen). Klockarhytte-beståndet är det
minsta jag skådat, ty det består av en enda steril individ, som år efter år
skjuter 2—3 blad. Det är i parken på en skuggig plats med gran och has-
sel. En mycket intressant förekomst är den vid Lilla Harsboda i Kvistbro.
I denna allmogeträdgård, den rikaste jag sett i landskapet, växte den i
två täta, frodiga tuvor.
Taklöken (Sempervivum tectorum). Många ha nog undrat vad Linné
menat, då han givit vissa växter namnet ”tectorum”, d. v. s. takens.
Detta sammanhänger med att på hans tid var i Sverige det vanligaste
taktäckningsmedlet grästorv. På sådana tak har man en rik vegetation
— Olaus Magnus berättar att de till och med användes som betesfält —
därför nämnde Linné några av karaktärsarterna ”tectorum”. Bland dem
ha vi taklöken. Den är emellertid en urgammal kulturväxt, vilken utom
som läkedomsplanta odlades därför att den var helgad åt åskguden, som
skonade huset för sina viggar. Taklöken var fordom ganska vanlig hos
oss. Ännu 1852 växte den i själva Örebro ”ej långt från Öster tull vid
Garfveriet”. Tidigare hade den än större möjligheter för sin förekomst.
”Ännu 1839”, säger Wabhlfisk, ”voro taken så gräsbevuxna, att sedan
magistratens erinran, att i tid afslå gräset, icke beaktats, den fann sig för-
anlåten att stadga ett vite af 3 rdlr 16 sk. bco för hvar husegare, som icke
inom bestämd dag afslagit gräset å sina torftak inom staden.” År 1866
kände Hartman den från 11 socknar. Nu känner jag icke en enda
88
—-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
