Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollstigen, av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FER AOLE EST ETE N
Av J. G. ANDERSSON
ästanvinden var det starkaste av min barndoms naturminnen. Där
Mö gård låg på den skoglösa åsen, var den en tummelplats för
alla himmelens vindar. Mot nordan skyddade den långa spannmålsboden
och mot nordosten den lilla parken, vars gamla träd sett Hofstenarna
råda på Östa.
Men västan var vår stränge herre. Syrenhäcken, som bildade gårds-
planens västfront, räckte ej högt, men bakom den planterade Far en
rad av björkar, vilka med vart år blevo högre och lummigare, så att vi
rent av tyckte att de gåvo litet skydd mot den fruktade tyrannen. Men
när höststormen gick fram över Närkesslätten, knakade det i knutarna.
När snöstormen hopade drivor i lä på husets östsida, så att vi nästan
fingo gräva oss ut, då fick man elda både morgon och kväll för att
ej kölden skulle bita genom timmerväggarna. Och när sommaren kom
med vinden ständigt från väst, blev det torrt på vår gårdskulle.
När jag som liten pys stod vid sängkammarfönstret och blickade väs-
terut över syrenhäcken, tog jag in en bild, som jag behållit levande allt
till denna dag. Det var så att säga min tidigaste barndoms världsbild:
en ås med en del av gårdens åkerfält. Men denna tavla ändrade ge-
stalt allt som åren skredo fram. När jag var riktigt liten, lågo där
många stora jordfasta stenar ute i åkern och till och med ett par rösen
med björkar och buskar. De lågo som hinder för plog och harv, och
när jag travade med Far över ägorna, berättade han, att åkern en gång
i framtiden skulle bli ett enda väl drillat fält utan sten eller röse.
Och denna förändring genomförde han år efter år med egen hand.
Gårdsfolket gingo vid plog och lie, men de stora jordfasta stenblocken,
det var Fars egen sak. Han blev liksom en hjälte därför att han syss-
lade med så farliga saker som de långa stålborrarna och den tunga
920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
